About Fredrik

Det här inlägget ska handla om Fredrik. Mannen i mitt liv. Min privata kock, IT-support, cykelpumpare och beslutsfattare. Slut på fjäsket, här kommer the story of en helt vanlig morgonlöpning i Stockholm.

Vi ska springa runt Kungsholmen och rundan mäter 9 km. Jag hinner precis tänka att det är snyggare med tvåsiffrigt när han konstaterar samma sak: att jag minsann inte kommer att nöja mig så!

Det är då något märkligt händer. Jag föreslår att vi ska springa upp på toppen av Västerbron för en photoshoot. För att få ett lite längre pass. Och han tycker det är en bra idé!

Jag tappar hakan. De senaste åren har Fredrik varit bromsen och nejsägaren. Sån som man blir när man är skadad och inte kan springa. Lite bitter ni vet. Gubbe med keps. Att han tackar ja till Västerbron är ett tecken. Han börjar bli sig själv! Och det slutar inte där…

Jag springer före uppför bron. Vi springer från fel håll jämfört med Stockholm marathon och lutningen känns mycket snällare från det här hållet. Jag ska stanna längst upp och vända tillbaka igen men bakom mig hör jag: FORTSÄTT!

Han vill springa hela bron åt ”rätt” håll. För att känna om den är så hemsk som alla säger.

Fredrik har precis kommit med ett typiskt Anna-förslag och han är därmed friskförklarad från alla tidigare gubbfasoner. Han HAR blivit sig själv!

Vi ska såklart inte börja där bron börjar utan nedanför den där förhatliga backen upp till bron. Och lite längre bort ändå för att verkligen börja i havsnivå. Och det är nu han smider sin plan som en gång för alla befäster min teori. The bittergubbe is gone.

Jag springer före. Joggar lugnt. Som han sa att han också skulle göra. Jag ska vänta in honom på toppen för att ta en bild.

Vid knixen där backen blir brantare fortsätter jag jogga. Det gör inte den man som tänker att han ska vara snabbast på den branta biten. Han vevar igång benen och köttar ikapp. Når toppen precis samtidigt som jag och har därmed sprungit snabbare. Hade jag bara hört hans steg…

Men jag såg inte familjefighten komma. Han har inte varit sån på två år. Men det var kanske bäst att han fick vinna. Så han får självförtroende till fler roliga upptåg.

Friskförklarade äkta män är roliga grejer. Mycket roligare än bittra gubbar.

Och ja, jag är också en surtant när jag inte kan träna…