Ibland är jag så genialisk i mitt semesterfirande att jag skulle vilja utnämna mig själv till semestermästare. Som igår…
Fredrik vill vila löparbenen och föreslår en cykeltur. Han tänker sig säkert en standardrunda på 52 km här i krokarna, men jag vet bättre!
Kollar Google maps och ser att det är 76 kilometer till Helsingborg. Där finns ju både gokaffe på Bruket och ett helt härligt hav. Vad jag inte tänker på är att det finns en Söderås att bestiga för att ta sig dit. För att slippa grus och stora vägar måste man dessutom plussa 7 km. Men vad fasen, bollen är i rullning. Vi kör.
För första gången i år känner jag igen mina cykelben. De som blev oväntat starka under mina cykelår 2019-2021 och som sedan uppenbarligen förfallit en aning sen dess. Idag är jag stark och Fredrik får leva med att bli avhängd i uppförsbackarna.
I Lotta på Åsen-backen känner jag mig dock allt annat än stark. Den är som Mount Everest och passerar dessutom ett café på mitten där man inte kan stanna! Av rädsla för att välta när man med magen full av våfflor ska starta utan styrfart, i en backe med miljoner procents lutning…
Hur som haver. Vi kommer upp. Och tar oss resten av vägen till Helsingborg där vi halsar latte på Brukets uteservering innan vi beger oss mot Gröningen. Med take-away hummusskål i pappkasse på styret…
Fiskar upp bikinin ur fickorna på cykeltröja (varför har inte löpartröjor fickor???) och svidar om. Sen badar och äter vi så länge att vi missar tåget, men sörjer inte det minsta en timme extra på trädäcket. Vi slänger oss i varsin platsbyggd solstol, stänger ögonen och lyssnar på årets första sommarprat. Det här är höjden av semesterfeeling.
Men det finns en hake. En oönskad efterrätt. Och det är att tåget hem inte stannar vid husdörren utan ÅTTA kilometer (och ett gäng backar!) därifrån. Det krävde sitt mentala pannben!
90 kilometer på kontot igår och sen var soffan jätteskön!
Inga kommentarer