Det började som en skakning på övre däck. Eller en kittling långt ner i halsen. En föraning om att något var på väg…
Jag förtränger den första signalen. Tänker att det var inbillning, efter en dag på kontoret mittemot en superhostande kollega. Springer intervaller, som går helt ok. Fast det känns skumt över bröstet på nerjoggen. Det kanske inte bara var inbillning ändå.
Valsar runt i skogen och sätter upp pilar hela fredagen och laddar för långpasset på lördag morgon. Med en liten skum känsla. Lite högre upp i halsen tillsammans med en värmekänsla som jag vanligtvis inte är förunnad.
Fullt påklädd i löpmundering väljer jag att ställa in. Konstaterar att jag gått upp kl 06:00 helt i onödan och tvingar ut Fredrik på en morgonpromenad.
Sen preppar vi resten av dagen inför loppet. Hemma i mellosoffan igen känns inget som det ska. Och jag KAN inte bli sjuk nu. Lägger mig så tidigt jag hinner. Sover med strumporna på och hoppas på det bästa. Att allt ska vara som vanligt när jag vaknar. På raceday.
Det är det inte.
Jag snörvlar som en fontän och blundar för febern som blinkar på termometern. Gör något jag ALDRIG gör. Tar en Ipren och ”går till jobbet”.
I 12 timmar håller jag ställningarna. Ser till att hålla avstånd till folk och spritar händer.
Sen kommer kraschen. I soffan.
Andra gången sjuk sedan nyår. Det konstigaste som hänt sen jordens skapelse.
Och om 12 dagar är det Portugal…
2 Kommentarer
Marie
6 mars, 2023 kl 21:37Innan jag fick Covid (lindrig men mycket hosta) i juli hade jag inte varit förkyld på 3,5 år och inte haft feber sedan jag var barn. Efter har jag haft två rejäla omgångar varav en med feber. Så nu testar jag med något ”immunhöjande” från Holistics under en månad och hoppas på lite boost. Eller placeboeffekt. Tar vilket som då jag är less på att känna mig krasslig och tänker vara klar med förkylning och sjukdom för några år framåt.
Anna
9 mars, 2023 kl 17:14Ja nu känns det som att allt är värt att testa. Struntsamma om det är placebo, bara det funkar. Så här kan vi ju inte ha det!