Jag har frusit ihjäl två gånger: på Stockholm marathon 2012 och på Österlen Spring Trail 2017. Efter ÖST lovade jag mig själv att aldrig någonsin ställa mig en startlinje i skitväder.
Och så hostar SMHI upp den här inför fredagens lopp:
Så nu står jag inför ett val:
1. Springa. Bryta mitt löfte till mig själv. Tänka att jag kan klä mig bättre och överleva. Med risk för att få skriva ett nytt nära-döden-inlägg!
2. Hålla fast vid mitt löfte. Ha det skönt i soffan och förmodligen ångra mig när jag efteråt ser att det inte var så farligt och ingen frös ihjäl…
Snöblandat regn, friska vindar och nollgradigt. Mer Stockholm marathon 2012 än Stockholm marathon självt!
4 Kommentarer
ingmarie Nilsson
2 januari, 2023 kl 22:42Vi får dansa soldansen varje dag nu! Då måste det ju ändras!
Anna
10 januari, 2023 kl 18:39Jag glömde. Så du fick regn. Och jag fick soffa. Men jag fick i alla fall varm dusch :D
Helena
4 januari, 2023 kl 23:19Sthlm var inte så farligt; efter det att jag fått tillräcklig värme i händerna (tog första 3 km) var det iofs en utmaning – och jag minns att jag hade åsikter om att Scandic hade snålspolande duschar på sina hotellrum när jag kom tillbaka dit – men mest ett kul minne så här i efterhand. ÖST kommer jag inte ihåg själva inlägget du skrev, men den bilden kommer jag ihåg…
Anna
10 januari, 2023 kl 18:41Den bilden glömmer man inte. Den oretuscherade, ofiltrerade verkligheten. Jag glömmer inte upplevelsen heller tyvärr…. Fast den är kul så här i efterhand!
Du måste ha ett eget kärnkraftverk innanför löparjackan som inte tyckte sthlm var farligt :D