Också en instruktör… Eller. Vad fasen hände?

Jag har gått på miljoner pass i mina dagar. Tränat för alla möjliga instruktörer, både bra, mittemellanbra, suveräna och urkassa. Men aldrig har jag varit med om det som hände idag…

Det är ett hiit-pass där vi ska jobba i 45-sekundersintervaller med 15 sekunders vila. Upplägget är kanon och övningarna väl valda. En exemplarisk blandning av styrka, rörlighet och kondition. Men instruktören är märklig.

Hon står längst fram med armarna i kors. Som en polis. Täcker min spegelbild. Jag flyttar lite till sidan för att få en skymt av mig själv. Ja, jag erkänner, jag peppas av att se mig själv bli trött…

Det är som att hon flyttar efter. Med enda syftet att skymma min sikt. Armarna fortfarande i kors. Vet inte var jag ska titta.

Oftast säger hon inget men ibland brister hon ut i ett militäriskt: FASTER!

Det är bara att lyda. Jag vågar inget annat.

Så börjar hon sms:a. Och mellan sms:en ser hon ut som hon upplever sitt livs tråkigaste stund.

När sista 5 minuterna återstår börjar hon sprita av sin utrustning och ställer tillbaka vikter och matta.

Medan vi peppar oss själva till stordåd. När ingen annan pepp finns att tillgå.

När sista intervallen är gjord och jag tänker mig en liten neevarvning eller stretch, tänker hon annorlunda.

Säger ”Tack för idag.  Den sista som går får släcka lampan och stänga dörren””.

Sen går hon.

Och jag undrar vad som just hände…