”Wow, du springer snabbt!”

Klockan är strax efter sju på morgonen när jag får jordens komplimang. ”Wow, du springer snabbt!” En sån kommentar lever man på länge. Genom både teams-möten och struligt internet.

Jag springer sällan snabbt på mina rundor och allra helst inte på mina morgonjoggar. Därför kan det tyckas konstigt att någon skulle kalla mig snabb. Fast alltså. I morse gick det undan….

Inte hela vägen förståss, utan bara mellan kilometer 6 och 7. Och det är just då jag passerar den ytterst trevliga herren i kostym.

Det är inte utan anledning farten går upp precis där. Det är för att dottern, som ska med flyget till Färöarna, inte svarar när jag frågar om hon är vaken. Varken på sms, messenger eller telefon. Hon som aldrig är mer en en millimeter bort från mobilen…

Jag springer för att hinna hem och väcka henne. Och det går så lätt. I min värld springer jag med det perfekta löpsteget. Snabbt men helt utan ansträning. Du vet som den där elcykeln som cyklar om dig i motvinden. Rakryggad utan ansiktet förvridet i grimaser. Som bara glider förbi dig när du stångar dig fram med tungan över styret. Idag var jag elcykeln fast med skor.

Nästa gång jag springer lopp ska jag oroa mig för döttrar som missar flyg. Då kommer jag att persa!

Sa jag förresten att morgonen var magisk? Det var den.