Det är lite som att börja skolan efter sommarlovet när Runacademys höstträning drar igång. Spänd förväntan. Glatt återseende av gamla löparbekantskaper. Och den svåra frågan…vad ska man ha på sig?
Jag väljer shorts. Och blir utstirrad av en fin dam på tåget till Lund. Shorts är visst inte anständig klädsel på tåg i september. Hon smygtittar inte ens. Hon glor…
Vid samlingen i Lund är det ingen som bryr sig om shortsen. I en löparvärld är det fortfarande sommar. De flesta har dock matchat med en jacka som åker av någonstans mellan löpskolningen och själva intervallerna. För det är intervaller som gäller idag. Och jag är nervös.
Säg långpass och jag tänker ”NAJS”. Säg intervaller och jag får den där känslan i magen. Kommer jag att överleva?
6 x 70/20
Farten ok. Bara någon enstaka snabbis drar iväg. Är mest bekymrad över att det ligger en sten på vägen. Jag får inte snubbla, jag får inte snubbla, jag får inte snubbla.
Fixar alla 6. Men snart blir intervallerna kortare. Det är då jag kommer få hjärtsnörp…
6 x 40/20
Fast. Jag har ju bara en fart. Det känns ju likadant här. Men stenen alltså. Kan ingen trolla bort den? Jag. Kommer. Att. Snubbla.
6 x 20/20
Spurtsnabbt. För alla andra. Som har en växel till. Jag ökar. Fast måttligt. Traktorn lurar man inte så lätt. Men ändå, lite chockad blir den allt. 20sekunder är jättekort. Festen är över innan den börjat. Vi är i mål!
Jag överlevde. Såklart. Snubblade inte ens på stenen.
Och den där känslan efteråt. Postintervall-feelingen. Den är inte dum den!
Inga kommentarer