Race report: Köpenhamn halvmarathon

Jag skulle mysa runt. Var det sagt. Men så var det något som triggade mina horn…

Lördag kväll. Läser resultatlistan från halvmaran i Skanör som precis gått av stapeln. Och det är då det börjar röras om i min myspysgryta. En viss annan Anna, som precis kallat mig snabb i Helsingborg har sprungit på 1:41. Fyra minuter snabbare än den ballong jag har för avsikt att följa. Och det faller ju på sin egen orimlighet. Jag måste ju leva upp till hennes bild av mig. Jag måste ta 1:40-ballongerna.  Det är 4:44-fart och verkar superläskigt. Är nervös hela kvällen.

Ett par timmar senare får jag veta att dotterns pojkväns bror också ska springa. Ännu ett mål att slå. Fast jag aldrig ens träffat honom. Fredrik tycker jag ska fokusera på mig själv, men min horn går liksom inte att styra. 1:40-ballongerna it is. Vad det nu heter på danska!

Loppet är fullbokat och 25000 pers är på väg till starten. Skånetrafiken kör med kort tåg dagen till ära och vi får stå hela vägen. Men är glada ändå att vi ens kom med, det var inte alla förunnat…

På plats i Köpenhamn ska vi ta metron till starten. Tror vi. Det tänker alla andra också och det finns inte en chans att komma med. Utom på ETT tåg som plötsligt uppenbarar sig.  En i gänget hinner hoppa på innan dörrarna stängs och tåget rullar iväg. Åt fel håll.

Hursomhaver. Vi kommer till startområdet och återförenas i vårt lilla gäng. Tillbringar en evighet i väskeinlämningen och stressas en smula av att det nu bara är tio minuter till start. Inlämningen tar galet med tid. För att klisterlappen med startnumret ramlar loss från alla väskor och folk behöver låna pennor och hitta säkerhetsnålar. Samma procedur som på maran i maj. Man kan tycka att de borde lärt sig sedan sist och skaffat bättre klister på lapparna…

In i fållan fyra minuter innan start. Ouppvärmd. 1:40-ballongerna är superlångt fram och jag vet inte hur jag ska lyckas tränga mig igenom folkmassan. Tar rygg på en tjej med vassa armbågar och snart har jag en ballong vid min sida. Nu kör vi! Hoppar upp och ner fyra gånger. Det får duga som uppvärmning.

Starten går. Det gasas och bromsas om vartannat. Ballongerna försvinner och jag hamnar bakom. Alla krockar med alla. Alla är i vägen. Och paniken över de borttappade farthållarna bubblar.

Tar mig upp på en trottoarkant som fungerar som omkörningsfil. Maxar för att ta mig ifatt ballongerna och är faktiskt lite småtrött redan innan kilometer ett.

Det lugnar sig lite och jag kan komma i balans igen. Fullt fokuserad på att inte snubbla på alla långa herr-ben. För ärligt, det är mycket bättre flow bakom tjejerna. Jämt och fint och inga armar och ben i konstiga riktningar.

Vid första vätskan tar jag ett par gångsteg, som jag alltid gör. För att jag ännu inte behärskar konsten att springa och dricka samtidigt. Jag får en bestämd knuff i ryggen av någon som inte gillar mitt tilltag.  I den här folkmassan funkar det inte med egna initiativ, här måste man flyta med i farten. Laddar mentalt för sista 18 kilometer utan dricka. Eller med dricka i näsan, håret och på tröjan… All over the place utom i munnen.

Svärmor och svärfar är på plats för att heja. Inte för att de någonsin kommer att se mig. Det är liksom miljoner människor här. Känner mig ledsen i ögat att de tagit sig hela vägen hit och inte kommer att få se mig. Men det ska ordna sig till slut!

Kilometerna tickar på ganska fort. Ballongerna har plötsligt hamnat bakom men jag tänker att de snart kommer ikapp. De gör de inte. Jag får förlita mig på någon annan istället och hoppas den håller hela vägen.

Kroppen känns lite sned men den funkar. Det är huvudet som spökar mest. Börjar längta till målgångskaffe innan vi ens hunnit halvvägs. Stoppar i mig lite gel för bättre tankar, och det funkar. Vid 18 kilometer dyker dessutom svärisarna upp och jag får extra energi för själva spurten. Eller spurt och spurt, det är mina långsammaste kilometrar!

Kommer i mål på 1:37:03 och är nöjd med det. Men det är nu utmaningen börjar.

Nu väntar en evighetslång väskutlämningskö och därefter den smått omöjliga uppgiften att hitta sina löparkompisar. Att ens välja vilket håll man ska gå åt är omöjligt. Det finns bara ett håll och det är att följa strömmen. Strömmen som råkar passera en kaffevagn. Med iKaffe.

Beställer en cappuccino och försöker betala. Med ett kort som inte fungerar i Danmark. Det går dåligt. En förbipasserande kille ser min desperation och svingar upp sitt kort. Bjuder. Vilken ängel liksom!

En stund senare är alla samlade igen. Vi äter empanadas och försöker att ta metron därifrån. Fortfarande lika fullt. Får gå. Försöker ta tåget till Sverige men det avgår INNAN tidtabell och vi missar. Men alltså. Vi är lika glada för det. Vi har ju sprungit lopp!

Summa summarum. Ett trevligt lopp men ALLDELES för mycket folk. Och alltså målgångsbilden….

De har lite att lära av Helsingborg marathon!