Fick upp fina minnen på Facebook. Det är visst fem år sedan jag sprang Ultravasan. I morgon är det dags för de tappra som ska ta sig an årets upplaga. Jag är nostalgisk och avundsjuk på en och samma gång. Drabbad av big time FOMO. Så jag läser min race report. Och minns.
Jag minns regnet. Det är omöjligt att förtränga. Ösregnet från start till mål. Utom för Fredrik som vägrade gå i mål innan solen kom fram….
Medan han harvade sin sista mil tvingade Andreas mig över den bro som går över målrakan. Den kändes som fyra Mount Everest hög. Jag hade ont ÖVERALLT och kommer nog aldrig att förlåta honom…
Dagen till ära höll Wayne’s coffee öppet extra länge. Jag som hade stressat på sista milen för att hinna dit innan stängning. Helt i onödan liksom!
Och mannen som tuppade av på bussen tillbaka till Sälen. Där det inte fanns en enda människa som orkade tänka ut vad som behövde göras. Det måste vara det sämsta sällskapet att må dåligt på. Utlämnad till ett gäng halvdöda löpare med blodsockret i knävecken….
Till alla som springer i morgon. Njut. Och se för 17 till att hinna i mål innan Wayne’s stänger. Oavsett när det är. Ta lite extra med fika också. Ifall någon skulle tuppa av på bussen…
Inga kommentarer