Klimpfjäll-Borgafjäll. Dag 2.

Dag 2 börjar mitt i natten. Vi har ställt klockan för att se solnedgången men missar hela grejen pga moln. Stannar uppe en timme i hopp om att det ska lätta, men nej. Somnar om och startar om dagen 6 timmar senare.

Tar chansen att tvätta håret i en diskho. Fredrik säger att det sett bättre ut på insta om jag gjort det i sjön. Han har rätt, men jag har ju ändå inte internet…

Lämnar stugan kl 9 för 23 kilometers vandring. Och det ska ta till efter läggdags innan vi är framme!

Leden är välmärkt med stora orange markeringar på stenar. Men det finns ingen stig och var och en får välja bästa väg mellan markeringarna. Underlaget är därför inte upptrampat utan fluffigt, knöligt och tuvigt. Det tar tid. Dessutom blir vi för första gången tvungna att vada. Det är ett enkelt vad och vi byter till badskor för att gå torrskodda resten av vägen.

Det var uppvärmningen. Vaden kommer att bli svårare och kulminera i panikkänslor i slutet av dagen. Men det är jag ännu lyckligt ovetande om.

Vi äter förmiddagsfikat med utsikt över hela världen. Njuter av den kulinariska delikatessen tunnbröd med mjukost och ägg. Prova det, den som törs!

Än har vi inte mött några myggor och förstår inte vad alla gnäller om. Men nu ser vi en människa! Det är tjejen från bussen och vi blir uppdaterade på vad som väntar. Myggor, dålig markering och vad. Fast först lunch!

Vid Geartoe rastskydd stannar vi till för mat. Och här hittar jag en plupp internet! Precis lagom för att kolla SMHI. Och det är regn och åska på gång. Vi har 4 km till nästa vindskydd och en timme till regn. Det är på håret.

Vi hinner precis. Sitter och trycker i ett vindskydd vid Tjaerhvietjålhte tills vi bestämmer oss för att det bara är regn och ingen åska!

Nästa sträcka ska bli en av vandringens absoluta favoriter. Utsikten är magisk. Vi stannar och bara tittar. Sen går vi ner i höjd. Möter fjällbjörkskogen och myggorna. Det ena är mer fantastiskt än det andra. Det känns som en sagoskog och ljuset är magiskt.

Fredrik har fått blöta fötter men jag är torr. Jag säger att det är för att jag har Icebugs. Det blir ett citat som förföljer oss resten av turen. När han snubblar och halkar skyller han på att han inte har Icebugs. Allt som kan gå fel är för att han inte har Icebugs. Kanske är det även pga icebugsen som han tänker att jag kan bära lika tungt som honom, när jag tycker att det borde vara relaterat till kroppsvikt…

Anyway. Myggorna. Det är fortsatt okej medan vi går men middagsstoppet är kaos. Vi sitter på en väldigt vacker plats men ser inget utom myggor. Vi tänder myggskrämman och uthärdar de fem minuter innan den börjar verka. Sen är allt lugnt!

Klockan är 20:15 och det hade varit skönt att slå läger. Men vi har 4 km kvar. Och vid det här laget vet vi att det tar två timmar…Leden vi följer heter Lapplandsleden och invigdes i november. Därför är den inte helt klar. Det ligger brädor här och där som ska spikas till spänger. Och är spängerna lite ologiskt spikade…

Vi får bada. Igen. Då är det bara ett vad kvar. Ett superläskigt. Men det vet vi fortfarande inte.

På sträckan förbi Aesie till kvällens tältplats vid Jillie Garsjohke har banmarkeraren dessutom gjort ett bristfälligt jobb. Vi irrar omkring en hel del och börjar bli otåliga.  Men nu hör vi bruset av en fors.

Forsen saknar bro och jag envisas att tro att vi är fel. Det. Måste. Finnas. En. Bro. Bara jag hittar den orange markeringen…

Och nu börjar jag gråta igen. Jag gör sånt när jag ser forsar. Efter Costa Rica får jag panik av forsar. Vänder om och börjar leta den bro som inte finns.

Fredrik är bestämd och lugn. Tar över alla väskor och skor innan han tar sig an den hysteriska och livrädda frun. Hon överlever.

Jag har haft sånt bekymmer med att hitta internet för att publicera mitt brudklänningsinlägg på rätt dag, att jag glömt bort att det är vår bröllopsdag. Men nu börjar jag drömma om alla överraskningar Fredrik teoretiskt skulle kunna ha ordnat.

Tänk om det står ett glampingtält med Hästens sängar, jordgubbar och skumpa och väntar på oss. Tänk om han har med sig våffeljärnet (och smet) i sin väska. Eller om det snart ska landa en kaffebarshelikopter i gräset!

Det gör det inte. Men vi är framme vid dagens mål. 13 timmar och 23 kilometer till handlingarna.

Vi ska precis hinna landa i sovsäcken när ovädret kommer. Det blåser, regnar och stormar. Det är så häftigt att känna naturens krafter och jag är inte ens rädd. Men i morgon ska det åska…

För dig som missat dag 1, hittar du den här!