Aktuellt

Klimpfjäll-Borgafjäll. Dag 1.

Vi ska göra vår första gemensamma fjällvandring men åskan håller på att sätta käppar i våra hjul. Trots en superläskig väderprognos väljer vi att stryka vår reservplan Höga Kusten, och gå på ursprungsplanen Klimpfjäll-Borgafjäll. Med risk för att behöva stå på huk på en ryggsäck och skaka tänder av rädsla. Fyra dagar, fyra inlägg. Är du inte intresserad av vandring, eller fjällen, håll dig borta ett par dagar….

Från Umeå tar vi bussen till Klimpfjäll, med byte i både Dorotea och Vilhelmina. Dessa byten är själva höjdpunkten på bussresan, det är då vi minglar med andra vandrare och lär oss mer om allt från åska till myggmedel. Det är också då Fredrik berättar för en random dam med glassörhängen att hans kollega har en pappa från Vilhelmina. Och damen såklart vet vem vederbörande är och kan förse oss med lite skvaller…

En av vandrarna ska gå samma sträcka som vi fast åt motsatt håll. Hon kommer att bli en av tre personer vi ska se under fyra dagars vandring. Och jag har lovat att rapportera hur mina nya Icebugs funkar när vi ses. Jag har ju knappt provat dem innan!

Framme i Klimpfjäll tar vi de snabba stegen till Klimpfjällsgården för en sista civiliserad lunch på ett tag. Maten är supergod men mest cred ska de ha för sin problemlösningsförmåga när jag frågar om de har havremjölk. De har de inte, men tvekar inte en sekund att springa till den lokala butiken och handla!

14:15 lämnar vi Klimpfjäll för vår första etapp till Slipsikstugan. Det är 12 kilometer dit och det ska ta oss 4 timmar. Tre kilometer i timmen och därmed vår snabbaste etapp! Men det vet vi inte då…

Efter 3 km på asfalt når vi Soldalen och själva leden. Det går uppför men är lättvandrat på grusväg. Passerar en gammal nerlagd samisk skola, vår första snöhög och dricker vatten ur en bäck innan vi når kalfjället och vidderna.

Just då hör jag det första mullrandet i fjärran och inser att det här förmodligen är sämsta stället i världen att vara på när det åskar. Men det kommer inte mer. Inte än…

Vi hinner med ett fikastopp och ytterligare någon timmes vandring innan himlen plötsligt ändrar färg. Allt är mörkt och nu kommer regnet. Och den första blixten.

Vi ser stugan framför oss men det är som att den inte kommer närmare oavsett hur fort och hur långt vi går. Och vi går fort. I alla fall jag, för jag är livrädd. Jag till och med springer med mina tio extrakilon på ryggen. Fredrik räknar sekunder och berättar hur långt bort åskan är. Jag är för rädd för att komma ihåg hur man räknar…

Vi kommer fram till slut och möts i dörren av en glad kille som hälsar oss välkomna. Stugan är varm och trygg och så fort jag bänkat mig i soffan har jag bestämt mig: jag tänker sova här! Tältet får vänta!

Killen i dörren är snäppet mer hardcore. Han går Lapplandsleden hela vägen från Hemavan (19 mil) och har snittat 3 mil om dagen i 5 dagar. Han har bara finalen kvar och tänker inte bli sittande i en stuga. När åskan lagt sig ger han sig av med sin pappa som anslutit till stugan från annat håll. Vi hinner få med oss några matnyttiga tips innan de ger sig av. På fjällen är vi rookies och suger åt oss av allt.

Klockan 22 släcker vi lampan, med väckarklockan ställd på 23:30. Vi ska spana på solnedgången.

To be continued…

 

2 Kommentarer

  • Svara
    Maria
    3 juli, 2022 kl 19:45

    Vackra bilder! Men jag hade ju också velat se glassörhängena 🤩

    • Svara
      Anna
      7 juli, 2022 kl 14:37

      Vågade inte fota… men det var lika glasspinnar om du med lite fantasi kan tänka dig? Pinnen neråt!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.