Säsongsavslutningspyramid

Den rubriken hade gett vinst i vilket Alfapet som helst. Men jag hittade inget bättre sätt att förklara vad jag precis genomlevt…

Det är säsongens sista pass med Runacademy och jag har förärats århundradets tyngsta ben. Som krydda på moset går jag in i en buske innan start, som visar sig bestå av brännässlor. Det brinner på huden och snart ska det brinna inifrån också. Dubbelbrand.

Pyramiden vi ska ta oss an ser ut så här: 1-2-3-4-5-4-3-2-1 minuter med en minuts vila mellan varje.

Jag dör på ettan. Det känns som att en minut är en evighet. Jag dör igen på tvåan. Sen blir det lättare och lättare och lättare. På femman har jag en avslappnad löpning, känner mig bekväm med tröttheten och traktorfeelingen infinner sig. Jag är stark som ett troll….

Sen är det nerförsbacke säger den peppiga instruktören!

4 minuter går bra. Sen blir det bara värre och värre och värre.

Fast ändå. Underbart när det är över. Känslan av att vara riktigt trött och andfådd. Obetalbar.

Nu är det sommaruppehåll. Och upp till min egen disciplin att få intervallpassen gjorda. Någon som vill påminna mig lite snällt och vänligt när jag lägger upp inlägg från mina långa, lugna njutarpass…..?