Race report: Malmöloppet 2022

Jag checkar ut för semester vid 15-tiden men semesterkänslan vill inte infinna sig. Det är liksom inte läge för en glass och tårna i sanden. Jag har ett lopp att bocka av först. Malmöloppet 2022 med start klockan 18.

Springer de 1,5 kilometerna från lägenheten till starten. Blir precis lagom uppvärmd för att sedan stå still i 20 minuter, i den enorma bajamajakön som ringlar sig genom området. Minutrarna tickar snabbt men toabesökarna är ännu snabbare. Jag hinner med mitt besök och letar mig in i startfållan. Har svårt att hitta peppen och bestämmer mig för att åka snålskjuts på 45-minutersballongen. Tänker att det ska vara lätt med tanke på att banan är mycket flackare än Lundaloppet. Men där tänkte jag tokigt…

Uppvärmningen är sen och drar över tiden. Det är nästan så att startskottet går mitt i ett knäböj. Jag bli överrumplad och ser 45-minutersballongen ge sig i väg med eld i brallan. Jag försöker hitta startlinjen för att veta när jag ska trycka igång klockan, men misslyckas. Jag hittar ingen. Trycker igång tiden lite slumpartat och tar sikte på räserballongen.

Första 4 kilometrarna går på Ribban. Den del av Malmö som jag springer ungefär varje gång. Det är platt och rakt fram. En favorit extra allt. Min inre traktor går igång, och kanske är det till och med en sportbil. Jag känner mig stark och oövervinnerlig. Den där ballongen har såsat till och ligger en bit bakom. Jag är inte ens trött, det här kommer bli pers i modern tid. Eller inte.

Den lättsprungna starten tar ut sin rätt. Jag har gått ut för hårt. Och den där ballongen har ingen farthållare inkopplad. Han växlar mellan fyraminutersfart och vad som känns rent långsamt. Plötsligt gasar han om och jag ser bara fartränder efter honom. Finns inte en chans att hänga på och jag får en törn i mitt goda självförtroende. Jag är visst inte odödlig idag…

Vi passerar tävlingsområdet efter 4 kilometer och det är nu jag ska få äta upp min kaxiga start. Banan snirklar sig, det är ett par broar som plötsligt är lika branta som Mount Everest. Ja det vet väl alla att Malmö är en superkuperad stad…

Men mest av allt är det gatsten. Osköna, kantiga, störiga saker som man förväntas flyga fram över. Fast det känns faktiskt mest som jag står på stället. Någon publik är det inte tal om, varken längs Ribban eller inne i stan. Trots att vi passerar uteserveringar är det ingen som klappar. Var är partyt liksom?

Jag blir hejad på TVÅ gånger på en mil och får ro hem kalaset helt på egen hand. Att komma under 45 känns kört med tanke på att ballongen försvunnit i fjärran för länge sedan. Men skitsamma, nu vill jag bara i mål. Frågan är var målet är?

Jag passerar en målportal men här finns ingen matta i marken. Folk fortsätter förbi och jag gör likadant. Vet inte när jag ska våga stanna. När personen framför får en medalj runt halsen stannar han. Då tänker jag att det måste vara safe. Gör samma.

Ser ingen klocka i målgång men får info att jag är under 45 avvnågon som har koll. Jag har 5 sekunders marginal till det som jag trodde skulle vara lätt. Det var det inte. Jag är supertrött. Jäkla gatsten…

Men i övrigt var det finemang! Lopp är fina grejer! Jag kanske vill göra det igen…