Race report: Lundaloppet 2022

Vi har gissningstävling i familjen och det gäller att pricka sluttiden så nära som möjligt. Vi har skrivit på lappar och förseglat kuvert. Jag har gissat att jag ska springa på 49:27. Det gör jag inte…

Med tanke på Vårruset i måndags, där jag klockade 22:20 och dessutom tyckte det var jobbigt, har jag inte en tanke på sub 45 på dubbla distansen. Men den här maskinen funkar ju inte som andra ska det visa sig.

Starten går 13:30, en jobbig tid för en som behöver lunch klockan 12 men inte vill vara proppmätt på loppet. Vi får lösa det med någon slags frukost nummer två för överlevnad. Funkar hyfsat med undantag för lite håll i Botan.

Hållet är dock inte det värsta i Botan. Det är gruset. Decimeter-djupt och fruktansvärt svårsprunget. Jag springer på stället och kommer inte fram. Då är det ändå andra grusomgången på banan så jag borde vara van. Den inledande rundan i Stadsparken var även den som ett gigantiskt grustag. Hallå, VEM tömde 20 lastbilar grus bara för att se mig sur och kinkig? (Fast ärligt talat ser jag inte jättesur ut på bilden…)

Jag har startat med 45-ballongen med tanken att hänga ut så länge det går. När vi kommer ut på fast mark känns det som 45-ballongen tappar fart. Jag är pigg och lägger mig lite före. Tänker att han nog kommer i fatt snart så jag kan ta rygg igen. Men han kommer aldrig. I alla fall inte riktigt än…

Solen skiner och tröjan är varm. Fredrik har tvingat mig att ta klubbtröjan trots att jag helst springer i min luftiga rosa. Det är allmänt hyfs när man är med i förening säger han och jag lyder. För den här gången. I Helsingborg kommer jag aldrig att vara hyfsad…

Den rosa tröjan sitter i stället på dottern, tillsammans med mina tights och mina gamla skor.  Jag får grava identitetsproblem och vet egentligen inte om det är mig själv eller henne jag ser.  Men nu ska jag äntligen få bevisat om det är jag eller tröjan som sätter farten när jag springer lopp.

Banan är fin men långt ifrån rakt fram. Det är svängar åt alla håll, trottoarkanter, backar och det berömda gruset. Jag är pigg till Botan och den andra omgången grus. Då stumnar det helt. Och den gröna fartballongen smyger förbi. 45 minutersgränsen rinner mig ur handen. Tror jag.

Som gubben i lådan dyker hejarklacks-Fredrik upp i Lundagård och skriker åt mig att springa ifatt ballongen. Gör det själv fräser jag inombords för jag har redan insett att det är kört. Genom Lunds centrala delar försöker jag suga åt mig så mycket pepp som möjligt från hejarklacken och folket på uterserveringarna. Nu är målet inom räckhåll. Jag har ingen koll på tiden utan matar på efter bästa förmåga.

När jag kommer in på upploppet tickar klockan på 44:51. Tänker inte på att det är bruttotid utan växlar upp. Jag. Ska. Under. 45!

Vet faktiskt inte hur jag lyckades, för jag glömde titta upp på klockan. Nettoresultatet visar 44:40. På sekunden dubbelt så mycket som efter 5 km Vårrus.  Jag är fasen en klocka!

Nöjd och glad efter målgång. Mindre nöjd med resultatet i gissningstävlingen. Jag failade totalt på mig själv med nära 5 minuter fel. Dotterns pojkvän var mer lättgissad. Där var jag bara EN sekund fel!

Och i frågan om den rosa tröjan, så springer den inte helt själv. Den vita vann över den rosa. Men den rosa var uppenbarligen lättare att hitta för hejarklacken.

En härlig genomkörare inför Köpenhamn. Som inte riktigt kommer gå i samma kilometerfart. Någon måtta får det vara…