Jag är kanske bortskämd med de fantastiska målfotona från Helsingborg marathon, men ändå, vi måste avhandla målfotona från Köpenhamn…
För så här går det ju till: några meter innan målgång skärper jag till mig. Ser klämkäckt pigg och glad ut. Jag tänker att jag ska sträcka armarna i luften i en cool gest men allt för ofta (läs: alltid) glömmer jag bort. Den som är extra atletisk kostar på sig ett hopp eller en hjulning, men jag är inte riktigt där än…
Anyway. En mikrosekund efter målgång kommer tröttheten i kapp. De flesta är dessutom totalt fokuserade på klockan, för att lyckas stoppa tiden innan det hunnit trilla in allt för många extrasekunder i filen som snart ska visas i offentligheten. Själv glömmer jag alldeles för ofta, men helt uppenbarligen inte i Köpenhamn.
På grund av ovanstående är det bäst att ta fotot någon millisekund INNAN målgång eller precis när mållinjen passeras, Sen är det liksom kört. Om man inte vill ha bilder på verkligheten som infaller lite senare. Folk som står dubbelvikta, fräser snor eller ligger raklånga på marken. Det är coola bilder det också men inte riktigt samma sak…
Det är också bättre att placera fotografen så att målgångaren ser kameran och spexar till det, än att gömma sig i sidan och fota i hemlighet.
Det tänkte man visst inte på i Köpenhamn. Därför såg de flestas målgångsbilder ut så här…
Observera allas handplaceringar!
Bilden tagen sekunden före blev inte bätte. Det är då alla tar ner sina segerhänder från himlen! Ja ni fattar. Fotograferna i Köpenhamn borde skickas på kurs till Helsingborg…
Inga kommentarer