Det är en magisk morgon och jag ska rasta löparskorna innan arbetsveckan börjar. Solen har inte gått upp men det har börjat ljusna. Jag väljer väg med omsorg. Men väljer fel.
Första kilometern har solen ännu inte kommit över horisonten, och när den väl tar sig över kanten befinner jag mig i skogen. Och dit når inga solstrålar. Det är mörkt som natten.
När jag lite senare tar mig ut ur skogen hamnar jag i ett bostadsområde. Och en september-sol tar tid på sig att orka upp över taknockarna minsann. Men jag ser ljuset i fjärran och tänker att jag snart är där. Ute på åkern där inget skymmer.
En stund senare får jag äntligen se sol. I tio minuter springer jag längs åkerkanten men solen värmande på kinden. Det är magiska tio minuter innan det är dags att vända hemåt. Springa de sista 5 kilometerna med den fantastiska solen i ryggen. Säkert jättefin för den som har ögonen åt andra hållet men för mig är den omöjlig att se.
Till nästa runda ska jag skaffa backspeglar så jag får njuta av soluppgången lite längre. Eller helt enkelt springa åt andra hållet.
Inga kommentarer