Morgoncykling – magi på två hjul!

I ett halvår har jag undrat hur det någonsin funkat att cykla klockan 06 på morgonen. Att det liksom funnits en tid då det varit ljust så tidigt. Efter en eon av mörker var det i morse äntligen tillräckligt ljust för att ta upp min gamla favorit – morgoncykling!

Det kan hända att någon protesterar men klockan fem är det plättlätt att gå upp. Jag är en morgonmänniska piggare än självaste katten. I med gröten och sen i väg. Det är verkligen inte svårare. Jag är för trött för att fundera, och liksom bara gör. Plötsligt sitter jag mitt bland fälten och njuter i soluppgången. Tackar mig själv för att jag unnar mig morgonljuset. (Även om det mest är av självbevarelsedrift för att slippa gå ut på kvällen. När jag inte alls är lika klämkäckt hurtfrisk…)

Jag är lycklig i själen när jag kommer hem två timmar senare.

Tills jag upptäcker att baristan (som helst ska stå i givakt med en cappuccino) har Teams-möte. Med en katt på axeln.

Mitt eget Teams-möte är heller inte långt borta och eftersom jag måste ta över kattvaktandet hinner jag varken duscha eller ta på något fancy klädesplagg. Det blir hjälmfrissa, träningströja och katt på mötet, som trots akut kaffebrist går att överleva. Sen tar jag mitt kaffe. Den godaste på hela veckan. Och lovar mig själv att aldrig sluta morgoncykla. Förrän till hösten. För jag vet av 47 års erfarenhet att det finns en tid då det inte är ljust klockan 06 på morgonen…