Konsten att klämma in

Jag skrev bara för någon dag sedan om hur jag älskar att springa utan att ha någon tid att passa. Att kunna lägga hur mycket tid som helst före, under och efteråt. Lyxlöpning. Idag gjorde jag den andra varianten: lunchlöpning…

Lunchlöpning lämpar sig bäst när följande kriterier är uppfyllda:

• Du jobbar hemma
• Du har rester i kylen och en mikro
• Du har inget teamsmöte klockan 13 där du förväntas ha kameran på….

Att lunchspringa är nämligen en konst i att få ut så mycket löpning på så kort tid som möjligt. Dvs inte slösa tid på ombyte, dusch och matlagning.

För att bespara mig ett ombyte jobbar jag hela förmiddagen i löpartights, kompressionsstrumpor, sport-bh och en stickad människotröja. På teams kan ingen ana. När sista förmiddagsmötet är avklarat behöver jag bara byta tröja och ge mig ut. Allt är riggat i hallen. Skor, vantar, buff. Inget lämnat åt sitt öde.

Idag missar jag dock punkt två. Kylskåpet ekar tomt på rester som bara kräver två minuter i mikron. Jag får uppfinna en ny måltid som säkert inte finns på en enda restaurang i hela världen.  Steker svamp med vänsterhanden under ett rafflande jobbsamtal om lönerevisionsprotokoll. Mikrar lite överblivet ris och några färdigkokta rödbetor. Slänger över lite sallad, saltrostade mandlar och avokado.  Medan samtalet fortfarande pågår.

Man får inte vara kräsen när man ska lunchspringa.