Jag sprang Tjörnarparen i februari. Det var en bra bit utanför lådan. Både med tanke på de beryktade vildsvinen, det erkänt dåliga vädret och den knöliga terrängen. I februari 2021 skulle jag ha gjort det igen.
Det slår mig som en blixt från klar himmel. Att tiden har gått i räserfart, och att det nu bara är 6 veckor kvar tills jag ska springa 50 km terräng. Med en instabil fot och en längdrekord på 18 km sedan i mars. Hinner precis få en obehaglig känsla i magtrakten när det meddelas att loppet flyttar fram till 2022.
Trist såklart. Men ur ett helt egoistiskt perspektiv ganska skönt. Nu slipper jag stressa fram något. Slipper utmana foten i onödan. Och skjuter min vildsvinsdejt ett helt år framåt.
Nu återstår att se om mitt eget Stävie Trail går samma öde till mötes. I mitten av januari ska Folkhälsomyndigheten ge besked som kan öppna för motionslopp utomhus. Tills dess är det ”Arrangera inga tävlingar” som gäller. Tills sista juni. Hur trist är inte det?!?
Vilka lopp hade du velat springa och vilka hade det känts skönt att få slippa…?
4 Kommentarer
ingmarie Nilsson
16 december, 2020 kl 23:09Jag vill, och tycker, simhallarna ska öppna…
Anna
17 december, 2020 kl 13:48Är alla stängda? Och hur kommer det sig att de stänger och inte gymmet? Tur ändå att ingen kan stänga din vinterbadarsjö :D
Lomma-Eva
17 december, 2020 kl 11:51Hade också Tjörnarparen i kalendern för andra gången. Känner samma som du, lite skönt att det är uppskjutet fast mest besviken. Vill ha lopp att träna inför ju!
Anna
17 december, 2020 kl 13:50Eller hur! Blandande känslor! Hoppas på glada besked i januari! Det hade ju varit världens bästa julklapp i efterskott!