Skåneleden SL 5: Lomma-Löddeköpinge

Jag fick fredagsfeeling på en torsdag och tvingade ut Fredrik på en Skåneleden-etapp efter jobbet! I löparskor!

Etapp: 12 (Lomma-Bjärred) och 11 (Bjärred-Löddeköpinge).
Hur: Bil till Löddeköpinge och buss därifrån till Lomma. Löpning tillbaka.
Svårighet: Lätt. Om du ska vandra/springa efter mörkrets inbrott kan det dock vara värt att veta att det inte är belyst hela vägen. Det visste inte vi…

Det blåser hysteriskt när vi kliver av bussen i Lomma. Jag kan inte bestämma mig om jag ska ha buffen runt halsen eller över öronen, den behövs liksom överallt. Vinden kommer rakt från havet och förhoppningsvis känns det bättre när vi får svänga av mot norr. Sträckan mäter 14 kilometer vilket är lite för bra för min nylagade fotled. Vi startar med någon kilometer promenad och planerar för ytterligare en promenadpaus någonstans på mitten. Den glömmer vi dock bort…

Havet är sådär härligt uppfriskande så här års. Det är i närheten av ett hysteriskt hav jag alltid känner mig som mest levande. Det är en grym känsla. Vi springer med vattnet nära ända till en bit efter Habo-Ljung. Sträckan utanför dammarna har varit avstängd länge, men äntligen slipper man omvägen upp på landbacken och cykelvägen mot Bjärred. Det är en supermysig grusgång här nere och jag njuter. Men det har börjat mörkna nu…

Börjar känna mig obekväm med tanken på mörkret som snart kommer att ligga kompakt över oss. Är rädd för att trampa fel och vrida till den där foten igen. Som tur var är grusbeläggningen ut ur Bjärred ljusgrå och liksom självlysande. Avstickaren från strandpromenaden och vidare till Borgeby är svår att hitta i mörkret och vi är nära att fortsätta för långt. Fredrik är dock observant och hittar den mörka stigen upp från havet. Här väljer jag att ta dagens första gångpaus. Jag ser ingenting.

Men snart är vi inne på belysta gator och plötsligt har vi den galna vinden i ryggen. Det är bara att lyfta fötterna och blåsa fram. En helt fantastisk känsla av att aldrig någonsin vilja stanna. Tills ett halmfält uppenbarar sig på min vänstra sida. Jag blir ju aldrig vuxen, jag kan inte låta bli. Och plötsligt ligger jag raklång i halmen och funderar över livet. Gott så.

Sista biten från Borgeby till Löddeköpinge är ingen höjdare. Parallell med en tråkig bilväg, och dessutom oupplyst. Ljuset från bilarna bländar och vi ser ingenting. Påminner mig om att jag läst om en ny bro och en ny Skåneledendragning här. Jag hoppas jag inte drömt, det hade varit underbart!

14 nya kilometer till vår Skåneledensamling. And more to come.