Rymde!

Söndag förmiddag och strålande höstsol. Myspass med Runacademy på schemat. Men det blev inte riktigt som tänkt…

Vi är indelade i fyra grupper beroende på hur långt och hur fort man vill springa. Jag har valt 90-minutersgruppen för att inte utmana foten för mycket. Allt känns ok under samlingen, vi är en stor grupp på en stor yta. Det blir värre när vi börjar springa….

Plötsligt är det liksom folk överallt på den smala stigen. Den stora gruppen blandat med alla solskenstörstande söndagsflanörer, löpare, barnvagnar och hundar. Allt känns fel. Jag ombeds att inte träffa mina släktingar och vänner,  och nu springer jag här omringad av hur många människor som helst. Som jag aldrig träffat tidigare.

Men det är inte bara mängden människor som gör mig obekväm. Det är också underlaget. För stigen är fylld med nerfallna blöta löv som döljer alla småstenar och rötter där under. Jag är livrädd för att stuka foten och trippar fram med blicken naglad i marken. Vi springer lugnt och jag känner att jag har läget under kontroll när plötsligt ett skrik hörs från bakre ledet. En tjej har stukat foten. Det blir en längre paus i löpningen innan hon haltar iväg för att bli upphämtad och hemkörd. Stukningen blev droppen för min bägare. Jag får ett sånt obehag av tanken på att skada mig igen att jag inte vågar fortsätta.

I ett obevakat ögonblick lämnar jag gruppen och smyger iväg på egen hand. På de välpreppade löparspåren känner jag mig trygg både vad gäller fot och människor. Jag myser med mig själv i 90 minuter, njuter av höstsolen och tänker att jag får vara social en annan gång.

Ni kan kalla mig pjåskig men idag följde jag min magkänsla. Och den sa att det inte var ok att mysa på trång stig med blöta löv! Frågan är dock om jag är mest rädd för Corona eller att stuka foten…