I mål!

Jag sov fyra timmar mellan lördag i söndag. Och så satt jag ner i bilen mellan vätskekontrollerna. I övrigt har jag stått upp sen i lördags klockan 06. Mina vader känns som de har sprungit 12 mil rakt uppför….

Fredagen i TGS-helgen börjar i sedvanlig med banmarkering. Jag ska markera en 6 km lång sträcka och förväntas vara klar efter två timmar. Det är tiden det brukar ta när vi är två som går tillsammans… Ensam tar alltid mycket längre tid. Jag har pilar, pinnar, häftapparat och flaggor i händerna. Och en fet ryggsäck därbak. Varje gång jag ska göra något måste jag lägga ner allting och plocka upp. Allt går galet sakta. När tiden har gått har jag inte ens kommit till hälften!

Medan mina kompanjoner markerar femmilsbanan på cykel kämpar jag vidare i den stekande hettan. Får lunch tre timmar försent, markerar lite till och kommer till nummerlappsutdelning exakt 2 minuter innan det börjar. Då har Fredrik som blivit sen från andra banan varit på plats i hela en minut och faktiskt riggat grejerna. Men hans lunch ligger orörd i väskan. Nu är klockan 16:43.

Ni som kan våra blocksocker kurvor känner till vilka trevliga varelser vi blir utan mat. Mitt humör är det bara skogens djur som får ta del av. Det är värre med Fredriks. I nummerlappsdelningen märker jag snabbt att det inte är läge för dumma frågor…   Smyger till honom sin fem timmar sena lunch och han blir människa igen. Nästan. Han är i behov av isvak också, och det har jag ingen i bakfickan!

Tävlingen flyter på. Jag placerar mig i skogen och tar bilder i kvällsol. Ser på folk som kämpar medan de guldfärgade strålarna färgar skogen magisk. Just nu har jag inte världens jobbigaste jobb. Det kommer sen. Efter prisutdelning, middagsmingel och glass. När banan ska plockas ner och allt ska packas ihop, packas om och göras redo för nästa dag. När hjärnan sedan ett tag har checkat ut…

01:30 är allting klart. 05:15 ringer nästa klocka.

I den ljuvaste morgonsol riggar vi nummerlappsutdelning vid Snogeholmssjön. I en vanlig värld hade det kliat våldsamt i mina löparben. Det är magiskt! Men mina betongvader från dagen innan och det faktum att jag nästan somnar stående gör att jag faktiskt inte är sugen alls. Det ska bli skönt att släppa iväg löparna och vila en stund. Tror jag.

Istället rejsar vi från start för att hinna sätta ut extradunkar på väl valda platser innan löparna hunnit dit. Vi rejsar och riggar radiokontroller och sätter upp vätskestationer. Och för att hinna till den start på 25-kilometersloppet som ska gå bara 1,5 timme senare.

Står och babblar lite för länge med 25-kilometerslöparna och glömmer att vi ska blanda sportdryck och rigga stämplingskontroll. Hinner det första men inte det andra. Första löpare är på plats 20 minuter tidigare än förra året men Fredrik lyckas fiska fram stämplingsenheten medan personen i fråga fyller på med vatten. Det är inte alla som får en privat handhållen stämplingsenhet att stämpla i men det funkar!

Löparen ska sedan visa sig krossa banrekordet med 40 minuter. På en bana som är lite tuffare än förra året och dessutom i ökenvärme! Tur att vi hann rigga målet….

Men alltså. Allt flöt.

Några enstaka försmäktade i värmen och bröt. En fick migrän och vilade en stund. Några tappade solglasögon i ett spontant dopp i ett stenbrott. Någon kom vilse, skickade bild på träd och undrade var hon skulle. Många slog distansrekord. Och en extra tapper gick i mål efter 50 kilometer, åt lite och fortsatte 40 km till för en hemma-ultravasa.

Det får man vara nöjd med.

Men som jag skrev på instagram: är det någon som vill komma och tömma min bil? Ersättning utgår i form av bananer och cola!