Race report: South Coast Backyard Ultra, virtual edition

Det första loppet sedan i februari kräver sin race report. Om det så var en väldigt kort historia…

Kommer till ”tävlingsområdet” 15 minuter innan start. Precis så där lagom så jag hinner en tur i buskarna och en ”nu-kör-vi-bild” till instagram. Snyggaste tishan är på och gröten vilar gott i magen. Strategin är solklar: just one loop…

Har valt ut min bana med omsorg. Endast Stävie Trail-varvet duger en dag som denna, när bara det bästa är bra nog. I brist på startportal och Petras nedräkning i högtalare får jag mumla för mig själv: 10-9-8….
Har ju övat på nerräkning 41 gånger på vår Frontyard för två veckor sedan och är nästan proffs nu. Lyckas faktiskt utan att missa en enda siffra…

Sen springer jag. Har inte sprungit mer än 500 meter sammanhängande på länge och är lite nervös för hur det ska gå. Tar mig friheten att gå i banans två brantaste backar.  Gåbackar hör liksom ultra till. Även om min egen ultra just för dagen inte är så mycket ultra…

Vid 6,5 km blir jag nervös. Hur ska jag lyckas stoppa klockan på 6,7 km och inte glömma av mig? Hur kommer en målgång kännas när man inte får high fajva med Marcus?

Jag klarar biffen hyfsat. Klockan står på 6,71 när jag trycker av den. High fivar med mig själv innan jag börjar leta efter klockan som man ringer vid personlängsta.  För så är det. 6,7 km är längsta på länge. Inte sedan i mars har jag sprungit så långt.  Ett distansrekord som borde ha berättigat till en klockringning.

Ger upp letandet efter klockor i skogen och tar mig hem till backyard-tältet. Fiskar fram en påse chips för att få den sanna backyard-feelingen och slänger upp fötterna på armstödet.

Det enda som egentligen saknas är bajamajan. För den totala upplevelsen. I övrigt går årets backyard till historien som den kortaste ever.  Och jag vann säkert, bakifrån. Men det spelar ingen roll för jag sprang 6,7 km med bara två korta partier gång. I en superfin tröja. What’s not to like?