Gult är tamejtusan inte fult

Jag höll på att inomhusträna. För att det såg lite ruggigt ut därute. Så glad att jag inte föll för frestelsen…

Inomhus i all ära, men den där rapsen smäller lite högre. När man dessutom får med sig sin bättre hälft är våren liksom igångkickad med besked.

Idag skriver vi maj alltså. På cykel. Med mannen som dagen till ära lider av träningsvärken from hell. Men det hindrar honom inte att föreslå värsta intervallpasset. Han ger mig försprång och jagar ikapp. Jag försöker hålla undan. Ibland tar det 3 minuter innan han är ikapp, ibland 10. Det är en utmaning att disponera krafterna rätt.

Ett sjukt kul upplägg, och typ det enda sättet för mig att få upp lite fart på cykel. Annars trampar jag mest omkring och har det mysigt…

Sista kappcyklingen blir i uppförsbacke och det är två par skakiga ben som kommer hem lagom till lunch. Och ingen ångrar inomhuspasset som inte blev av.

Inne kan man ju träna i november. När världen är gul ska man vara ute.