Att springa kort och sent…

Fredag kväll. Jag har jobbat klart veckan på kontorsjobbet men framför mig väntar en helg med Stävie Trail-förberedelser. Däremellan ska jag fira fredag. Med löpning ska det visa sig…

Klubben firar fem år och vi uppmanas att fira med fem kilometer. Strax efter klockan 18 påminns jag om kalaset jag uppenbarligen har glömt. Men ett kalas vill man ju inte missa och soffan står ju kvar.

Halvhungrig hoppar jag i kläderna som jag plockar direkt från tvättkorgen. Det är ju bara fem kilometer och inte värt att slösa något rent för. Tar klockan med lågt batteri och tänker att det nog kommer att räcka. Orkar inte ens dricka trots att jag är törstig. För jag ska ju bara ut och vända. Jag går inte ens på toaletten ”för säkerhets skull”.  Jag är ju snart tillbaka igen!

Kommer ut. Med förutsättningar som borde borga för en katastrofrunda. Hungrig, törstig och kissnödig. I halvsvettiga kläder och med en 95% urladdad klocka. På en tidpunkt jag helst stannar inne!

Vad händer?

Benen bara springer. De kräver inte ens de sedvanliga uppvärmningskilometerna i snigelfart, utan hittar in i ett bra tempo från start. Benen springer på  och jag andas knappt. Jag känner ingen ansträngning. Det är flow och runner’s high i en underbar mix, och jag bara njuter.

25 minuter senare är kalaset över. Fem kilometer i femminutersfart på femårsdagen. Så när som på 10 meter och några sekunder…

Att springa kort och sent var ju värsta grejen, det ska jag göra om.

(Och nej, 5 km är inte kort för alla. Klockan 18 är inte sent för alla. Men i jämförelse med hur och när jag brukar springa…)