Panik i en gummiring

Min familj består av tre äventyrslystna och en fegis. Jag är fegisen. Som ibland låter mig övertalas till obekvämligheter. Den 28 december 2019 står zipline och forsränning i gummiring på schemat. Och jag tänker att min sista dag är kommen.

Zipline har jag provat förut och jag läser mitt gamla blogginlägg för att peppa mig själv innan start. Det funkar, jag känner mig lugn och förväntansfull när jag kastar mig ut.

Det pirrar skönt i magen och det är coolt att se regnskogen från ovan.  Regnvattnet stänker i ögonen så mycket att jag ibland måste blunda, men jag skrattar ändå. Det här är party. Jag tappar farten strax innan mål och får häva mig upp sista biten. Det blir dagens styrketräning. Outdoor fitness när det är som bäst!

Nästa zip är snabbare, kittlar mer och jag slipper styrketräningen. Just när det är som roligast är det över. Det har blivit dags för forsen.

För en som hatar kyla, är rädd för vatten och inte gillar att slå sig är det kanske inte otippat att själva gummiringsfärden inte ska bli semesterns höjdpunkt…

Vi åker en och en. I en galen flod full av stora stenar och ilskna strömmar. Jag är rädd men det känns ok. Till en början.

Halvvägs ner flyger jag ur ringen och orkar inte stå emot strömmen. Glider med över stenar och elände. Vet inte var jag ska bli av och när jag ska lyckas stanna. Slår upp sår på båda underbenen, och pryder dessutom det ena med en bula i storleksordningen mindre vulkan.

Sen är det kört. Jag är livrädd. Gråter, hyperventilerar och skämmer ut mig. Men det bjuder jag på. Vad värre är, är att det inte finns någon utväg. Jag måste fortsätta floden ner. Med hjärtat i halsgropen.

En kilometer senare når vi målet. Alla har haft jättekul. Utom en. Som hellre åkt 28 ziplines än en enda fånig gummiring.

Nu tröstar jag mig med lerbad och heta källor. Och 40 minuter i bil för en cappuccino. Idag är jag värd allt!