Långpasslängtan

Jag harvar runt på mina standardrundor. Alltid mellan 11,5 och 13 kilometer. Utom när jag är riktigt wild and crazy, får vinterfeeling och råkar springa 14. Som idag.

Jag har nu sprungit smärtfritt hela fyra gånger, och börjar känna förhoppning om att snart få lägga på några kilometer. Att börja trappa upp mot det långa, och det härliga som väntar när man håller på länge. Runners’ high. Den sköna tröttheten och den bottenlösa hungern. Känslan av att vara en traktor, en maskin utan stopp. Löparlyckan och endorfinerna.

I mitt inre planerar jag mitt första långpass. Nästan som ett barnkalas när man var barn. Allt ska vara perfekt. Vädret, vinden, benen, underlaget, naturen, humöret och tidpunkten. Och fikat såklart. Belöningen och målet. Jag vet inte när denna stora händelse ska äga rum, men förhoppningsvis inom en snar framtid.

I fantasin det perfekta långpasset alltså. Fast sannolikheten är nog större att jag inte prickar långpassfeelingen på första försöket. Att det hela mynnar ut i en 18 kilometer lång uppvisning i andfåddhet och stumma ben.

Längtar ändå…