Planka på jobbet

Benen har börjat skaka. Jag är svettig överallt och börjar till och med bli andfådd. Byxorna klibbar mot låren. Klockan är 14:00 och jag står i plankan. På jobbet.

Jag har blivit utmanad i plankan, och med en hel avdelning som publik och ögonvittne har jag ingen möjlighet att slingra mig. Antar utmaningen med visst mått av nervositet. Plankan är liksom inte min grej. Ge mig en jägarvila…

Heltäckningsmattan är hal och jag känner tidigt att jag kopplar på för mycket lår, i ett försök att inte glida. Blir tröttare än jag borde, men inte i bålen. En minut går. Två, tre…

Olle mittemot visar inga tecken på att ge sig. Jag svettas, men tänker inte ge mig. Fyra minuter, fem…

Olles mage närmar sig marken och inger hopp. Men han är tjurig. Det är vi båda. Svett i armhålan alltså, är det ok på arbetstid? Vi snackar inte lite fuktigt nu, det är Niagara innanför tröjan.

Jag blir andfådd. I plankan?!? Fattar inget men försöker yogaandas mig lugn. Fem och en halv…

Benen skakar. Jag är trött i armarna. Ska han aldrig ge sig?

Jag frågar om vi ska ge upp samtidigt. Frågan är ställd på skämt men han nappar. Och ingen är gladare än jag.  Vi hade stått där till i morgon förmiddag annars. Efter dryga 6 minuter kraschlandar vi i heltäckningsmattan och folk kan fortsätta sina arbetsdagar som om inget hänt.  Själv är jag så skakig och svettig att jag har svårt att samla mig.

Det här var fasen värre än marathon. Och ingen medalj fick man…