Jag ska bara prova min nya tisha från loppet i går. Åker till skogen och kommer hem med världens fånigaste smile.
För någonstans mellan Söderåsens backar, mitt i det grönskande gröna, slår det mig att jag faktiskt springer igen. Jag har slutat känna efter, slutat räkna 100 meter hit eller dit. Jag springer obehindrat 12 kuperade kilometer. Utan tanke på min höft.
Efter tre skademånader är det ingen självklarhet. Och jag påminner mig om att inte ta något för givet. Att vara tacksam.
Och när jag springer där och är som mest tacksam kittlar det till i ögonvrån. Jag börjar jag nästan gråta. I smyg. I naturen. Sensommaren är magisk och benen är lätta. Jag smyggråter samtidigt som jag ler från öra till öra.
För den här 46 åriga maskinen må ha sina skavanker. Den ser inte ut som 20 längre, den är lite skrynkligare och har lite fler prickar, märken och ärr. Men fasen, den har lagat sig. Den har reparerat det som kan ha varit en stressfraktur. Medan jag har cyklat omkring, snurrat runt Skåne i oändligt antal varv, så har den liksom byggt ihop sig, lagat, limmat och klistrat.
Jag struntar blankt i varje skavank, för jag kan springa 12 kilometer på Söderåsen igen. Det är det bästa som hänt på länge.
Kanske satt magin i tröjan?
6 Kommentarer
Johanna
19 augusti, 2019 kl 09:14Hurra så underbart!! Fattar precis känslan!
A-mamman
19 augusti, 2019 kl 10:00#löparglädje, liksom! Grymt
Elsa
19 augusti, 2019 kl 17:23Så kul!!!
Lotta
19 augusti, 2019 kl 21:13Härligt 😍
Emma
20 augusti, 2019 kl 21:03Så häftigt vad kroppen klarar av!
Anna
21 augusti, 2019 kl 11:59Eller hur. Man får vara tacksam för det <3