Skulle bara testspringa. För att veta läget. Fast nu när jag vet, ångrar jag mig. Ibland är det bättre att vara lyckligt ovetande.
Jag tar på mig min oförtjänta finishertröja från det Köpenhamn marathon jag aldrig sprang. Funderar på om folk reflekterar över det ologiska i att en person med mara-tröja inte springer längre än 300 meter. Tänker att jag i alla fall kan lura mig själv att jag är en marathonlöpare och kanske få lite tur på min testlöpning.
Det får jag inte. Jag känner direkt av höften. Det gör absolut inte ont men det är som att något finns där. Vågar inte fortsätta. Efter 180 meter går jag hem. Det kan ha varit årets kortaste träningspass. Och kanske det mest deprimerande.
Nu struntar jag i det här ett tag. Hellre en lycklig cyklist än en deppig testlöpare.
3 Kommentarer
Johanna
10 juli, 2019 kl 22:49Så jäkla kasst! Dumma höft som bråkar så! Hoppas det bara är lite skrämsel för att du ska skynda långsamt och att det känns bättre om ett par dagar!
Anna
11 juli, 2019 kl 13:54Jag hoppas också det. Speciellt som LEVE har laddat upp med croissanter med cashew-ost och jordgubbar…. Vi måste dit. Också!
Johanna
12 juli, 2019 kl 09:58Ja!! De ser helt ljuvliga ut! Men vi är ändå inte hemma ordentligt förrän 22 juli så tills dess borde höften ha blivit snäll :-)