Semesterns första cykeläventyr är över och det blev just ett äventyr. Lite väl läskigt emellanåt…
Om rådjuret skrämde slag på oss första natten så är det tanken på en livsfarlig yxmördare som håller oss vakna den andra. När vi sitter och äter vår middag på den kulle som utgör dagens camp kör det nämligen upp en bil och parkerar precis nedanför. Klockan är efter 21 och det finns liksom ingen rimlig anledning att befinna sig här.
Vi hör grenar som knakar när han vankar omkring för att sedan ge sig av till fots på den väg som leder precis ingenstans. Kvar sitter vi knäpptysta för att inte bli upptäckta. Jag plockar ner den blå tröja som hänger på tork och som skulle avslöja oss direkt om personen i fråga lyft blicken. Jag vet inte varför vi är rädda, det är jag aldrig på Skåneleden bland vandrare, men nu är vi liksom i en random skog i Kungsbacka, alldeles för nära ett bostadsområde.
Jag spanar flyktvägar när Fredrik slår upp tält. Han låtsas vara lugn och oberörd men jag ser att han också sover med linserna i och skorna på. Och då vet jag: han tror också att det är en yxmördare…
Två timmar senare slår bildörren igen och bilen rullar iväg. Klockan är strax innan tolv och det är mörkt. Vi undrar fortfarande vad han gjorde på en ödslig skogsväg mitt i natten….
Semesterns sista etapp är kort och består av 58 km cykling till Mölndal. Det ska bli skönt att komma fram, och tålamodet med irrande tanter på cykelväg och folk som inte lyfter blicken från sina mobiltelefoner börjar tryta. Det gör att Fredrik råkar vissla lite väl barskt för att göra sig hörd. Jag som kommer två decimeter bakom ser hur folk hoppar till av rädsla och jag känner mig manad att ropa ”hej hej” på mitt allra klämkäckaste vis, för att folk liksom inte ska tycka vi är det otrevligaste som landat i Göteborg. Känner mig så klämkäck att det bara är flätorna och en folkdräkt som saknas…
Men det är faktiskt inte folk på cykelvägen vi är mest trötta på, för vi är ju i vägen rätt ofta själva också. Mest trötta är vi på cykelskor, hjälm, solglasögon och cykel.
Cykelskorna för att det är sjukt jobbiga att gå i. Varje steg är en ångest. Någon som vill köpa ett par bättre begagnade?
Hjälm för att den är svettig och varm när man vill ha fläkt i håret.
Solglasögon för att det är så mörkt. Och nej, jag hittar aldrig något bättre ställe att stoppa dem på, än på huvudet. Tar jag av dem glömmer jag dem, tappar dem i backen eller sätter mig på dem.
Cykel med väskor. Så tungt. Som att rodda en husbil i en återvändsgränd.
Anyway. Framme i Mölndal är planen att ta tåget hem, via tågbyte i Landskrona. Bara tanken på att behöva ta sig upp och ner på perronger i Landskrona OCH Kävlinge (i ovan nämnda cykelskor och överlastade cyklar) skapar grav ångest. Så till den grad att vi väljer att cykla hem från Landskrona. I jämförelse med cykelskor på perrong och cyklar i hissar kändes de två milen som värsta lätta. Sånna är vi.
Men nu är det slut. 37 mil blev det.
Sa jag att vi skulle cykla i Danmark i morgon? Men först ska jag gå omkring i mina sockiplast. Det skönaste jag haft på mig på hela resan. Våga vägra cykelskor…
Inga kommentarer