Kalasfunderingar

Jag är anmäld till kalas i morgon – Löparkalas. I tre timmar ska jag springa runt på en fyrahundrametersbana. Det är nog bara en sann löparnörd som definierar kalas på det sättet…

Anyway. Det är inte med 100% glädje jag glider i löparkläderna i morgon. Det är en del portion oro också. Över ett par ben som känns allt annat än normala. Höger ljumske bråkar lite och och båda benen känns stumma, tunga och ovanliga. Att springa 3 timmar med dessa förutsättningar är korkat med tanke på Köpenhamn marathon om två veckor, och jag har lovat mig själv att hoppa av om det inte känns bra.

Men OM det går vägen bekymrar jag mig över andra saker. Som att…

… tre timmar liksom inte är Ultra och därmed inte kommer att uppbringa ULTRA-suget efter falukorvsmackor och chips.  Så synd när det ändå ligger mitt framför näsan på mig.

…Fredrik och Alva bara ska springa en timme och därmed kommer kunna springa mycket fortare än mig. Ni vet känslan att vara utanför…

… vädret inte tillåter häng på stor gräsmatta efteråt. Med falukorvsmackor som man kanske ändå råkade bli sugen på.

… jag inte får de där härliga löparnojorna som jag märker att sextimmarslöparna har. Hur många par skor, akutbehov av magnesium, rödbetsjuice, pastaladd och vaselin liksom.

Jaja. Det är med visst mått av osäkerhet jag taggar lördag alltså. Det värsta som kan hända är att jag tillbringar min lördag i ett blåsigt Trelleborg som åskådare. För att se hur familjens orienteringsfalang klarar av att springa runt på ett über-platt underlag, på en bana som varken kräver karta eller kompass. Tänk om de kommer vilse!

Det blir nog ganska roligt det med!