Jag har vilodag idag. Laddar batterierna inför en kuperad halvmara i morgon. 500 höjdmeter är typ Mount Everest för den som bor i västra Skåne. Och medan jag sitter där med cappuccinon i högsta hugg börjar jag fundera varför alla log igår…
Torsdag morgon och jag springer längs ribban i Malmö. Där delar jag som vanligt cykelväg med elcyklar, lådcyklar, elscootrar, morgonjoggare och hundägare. Men idag är inget sig likt. Alla ler. Ja inte alla alltså, men jag möter minst 3-4 stycken som ler mot mig.
De ler, och ibland nickar, som om de känner mig. Det kan teoretiskt vara en bloggläsare eller någon som följer mig på instagram, men det känns konstigt med tanke på att det var så många.
Då är det kanske mer troligt att jag hade tandkräm i mungiporna, glömt torka av sminket eller helt enkelt sprang med gylfen öppen. Fast gylf på löpartights alltså…?
Så. Om det var dig jag såg ber jag om ursäkt för att jag såg förvirrad ut. Och var det gylfen så ber jag om ursäkt för förargelseväckande beteende…
Förövrigt var det väldigt trevligt med alla leenden. Tänk om vi skulle fortsätta så! Vilka morgonjoggar det skulle bli!
2 Kommentarer
Ingmarie
13 april, 2019 kl 04:56Det är en sak jag verkligen gillar med Usa i allmänhet och Albuquerque i synnerhet. Löpare hejar på varandra. Alltid! Med en nick, en höjd hand, ett hej eller ett leende. Ungefär som lastbilschaffisarna gör du vet. Jag blir jätteglad av sånt!!!
Anna
16 april, 2019 kl 07:16Så najs! Man blir så glad av så lite! Heja alla hejare!