Dan före dan före raceday

Det sägs att jag ska springa Österlen Spring trail på lördag.  Och som alltid inför trail-lopp hittar jag inte tävlingshornen. Trail är så förknippat med utflykt för mig, att jag mer siktar in mig på naturen och doften av ramslök, än horn i pannan och adrenalinpåslag. Inte ens vetskapen om att Fredrik kommer hinna i mål och ta en kaffe innan jag är framme stressar mig. Let him liksom. Annat var det inför Barcelona!

På asfalt fightas vi. Speciellt i distanser över halvmaraton. I skogen finns inga horn. Vet inte varför de inte växer ut. Om det är den bistra föreställningen om att jag är så kass tekniskt, att det ändå inte är lönt. Jag svär i smyg över min inre fegis och min extrema rädsla för att ramla och slå mig. Som gör att jag liksom inte vågar släppa på, utmana mig, och därmed bli bli bättre.

Men man behöver ju inte alltid göra saker snabbt. Det räcker ju att det är tillräckligt snabbt för att kaffebaren inte ska stänga.

Fast visst hade det varit skönt att springa 60 kilometersloppet istället. Där kan man ju vara hur långsam som helst utan att skämmas…  och dessutom få fika för besväret!