Alltså intervaller på bana. Hur skräckinjagande är det inte?
Har haft en klump i magen hela dagen. Som inte bara bestått av det digra födointaget vi unnar oss varje dag. Det har även varit en intervallklump. Av rädslan att bli trött…
Därför sejfar jag lite när det väl är dags. Springer fort men kontrollerat. För att gå hem med en stark känsla, och kanske till och med en önskan om att göra det igen!
Planen funkar. Jag är trött men inte spyfärdig. Jag känner mig stark och jag hade kul. Jag vågar göra det igen, även om 40 sekunder emellanåt känns jobbigare än ett helt marathon. Jag vill göra det igen. Ska bara komma ihåg det till nästa år…
Vilket är läskigast gör dig: långt eller hårt?
3 Kommentarer
Ingmarie
27 mars, 2019 kl 04:00haha! Du är för rolig! Kort trötthet går ju över mycket snabbare än att bonka vid 15 km på en mara…Du tog ju förresten ut dig och blev trött i går och har gjort på långa lopp. Du är superstark och snabb så allt det där sitter bara mellan dina öron. ;-) Härligt att du/ni har det så bra!!!Hälsa Anette Kroon, Jana Hedren och Peder Lindqvist om du stöter på dem! Härliga människor! + alla andra du vet jag känner. :-)
A-mamman
27 mars, 2019 kl 09:07Jag har ju aldrig sprungit jättelångt och ska jag springa långt (över en mil) så tänker jag nog att det inte får gå för fort. Alltså inte läskigt. Intervaller däremot, kan jag nästan vara lite nervös inför trots att jag springer helt själv och inte tränar för något specifikt. Lite knäpp alltså!
Hannas krypin
27 mars, 2019 kl 14:26Jag springer hellre kort och hårt. Intervaller är ju det bästa. Då vet jag att plågan blir kort. :-)