Löpdejt

Vi ska löpdejta Fredrik och jag. Springa innan jobbet och precis så där lagom långt att han hinner till sin jobbfrukost. Jag ska få äran att visa vägen. Visa min tisdagsrutin. 

Men det är inte vem som helst jag dejtar. Det är en besserwisser med förkärlek för raka vägar och logiska vägval. Som VET den bästa vägen. Därför kan han inte låta bil att dirigera lite fast det är jag som ska bestämma. Vi hinner inte längre än första korsningen innan han väljer den väg jag inte brukar välja. Sen styr han med handen lite diskret när han tycker vi borde prova en annan stig.

Där jag i vanliga fall springer en extrakrok med en 180-graders sväng inser jag snart att det inte är läge. Att springa fram och tillbaka på samma väg, om det så rör sig om ett par hundra meter, kommer inte falla i god jord. Det är ett misslyckande att inte springa en runda som liksom flyter.

Men jag låter honom hållas. Det är rätt skönt att bli guidad. Och det spelar ju egentligen ingen roll. Så kan jag ta de livsviktiga besluten istället. Som vad vi ska äta till middag!