Fight?

Jag är inställd på njutningslöpning och tänker att Barcelona halvmaraton ska bli en sightseeingrunda i sällskap av många. Att vi ska cruisa genom staden, ta fancy selfies och vinka till publiken. Typ nästan hand i hand fast inte riktigt.

Sen ser jag att Fredrik har packat med sig gels. Sånt som man äter när man ska springa på riktigt. Så pratar han i termer av ”springa sitt fortaste” och mjölksyratrösklar, och mumlar om snabb bana och få höjdmeter.

Han ska rejsa. Mot sig själv säger han, men jag vet att han har en dold agenda. Han vill bli kung i familjen och vara dryg resten av semestern…

Jag som knappt har sovit på hela veckan och har magen full av spanska delikatesser känner mig inte precis race ready, men känner ändå tävlingsdjävlarna vakna. Jag är asfaltlöparen, han är skogsodjuret, det här är min kopp te, inte hans.

Men min tävlingsinstinkt är inte tillräckligt stark. Jag gillar ju inte att bli toktrött och vet inte hur mjölksyra stavas. Jag kommer inte kämpa med näbbar och klor och kommer därför heller inte stå som familjesegrare i morgon förmiddag.

Och det är jag inte helt bekväm med…