35-kilometerskalas!

Det är tur att inte alla löparvänner är lika till åren som jag själv. 35 kilometer var ju faktiskt ett rätt överkomligt kalas!

Andreas har fyllt 35 och efter lite övertalning ställde han till med löparkalas. Och vilket kalas! Det hade ALLA ingredienser för en riktigt bra fest. Vi snackar löpning, kaffe, ikaffe, semlor, sällskap, kaffebar och inte minst…. VILSESPRING.

Vi startar från Kävlinge station och springer en omväg över åkrarna innan vi börjar färden mot Lund och kaffebaren som ska bli vårt slutmål. Underlaget är snöigt och isigt och jag har trots grav ångest valt ICEBUGS på fötterna. Det bästa greppet i de oskönaste skorna…

Vårt första delmål är semmelstoppet som utlovats vid 21 km. Men en avfart är så lätt att missa och plötsligt har vi kommit fel. Det kurrar i semmelmagen, men jag är inte rätt person att klaga över ett vilsespring. Jag som inte ens hittar till min egen brevlåda. Det tar några kilometer till innan vi får njuta av belöningen och då är alla extrasteg bortglömda. Hemmagjord semla i bakluckan på en bil liksom, det blir inte bättre.

Efter raketbränslet landat mjukt och fint i magen återstår bara 12 km, som vi snackar bort utan att tänka på det. Det är egentligen bara backen upp till toppen på St Hans som blir lite jobbig. Och lätt förenad med livsfara då stans alla minderåriga har pulkautflykt just där.

Vi överlever backen men följebilen med ombyte är på vift när vi når Lunds centrum. Till kaffebaren kommer vi därför lätt ofräscha, men baristan har full förståelse för hon har precis anmält sig till Kullamannen och vet hur en löpare luktar…

Kaffet gott, slutet gott. Löparkalas är de bästa kalasen. Och det ryktas att en i sällskapet fyller 45 i sommar. Jag hoppas hon har förstått vad som gäller…