Klockan är ställd på 03:50 men jag vaknar redan 03.49. Min inbyggda väckarklocka fortsätter att förvåna mig. Hoppar i den exemplariskt förberedda högen av löparkläder, äter lite för-frukost och hoppar in i Andreas bil mot Lund. Strax efter 05:00 är vi redo. Med en löparväst modell superextralarge och med Espresso house som målbild. Våra två timmar synkar nämligen perfekt med deras Musikhjälpsanpassade öppettider. Enligt uppgifter på dörren…
Varvet vi ska springa mäter 400 meter. Gatsten. Vid femsnåret är det inga strosande Lundaflanörer vi behöver ta hänsyn till, och inte heller några livsfarliga gröna lokalbussar. Bra tänkt. Förstår inte varför inte alla valde fem-skiftet. De personer vi möter är på väg hem från festen och frågan är vem som är piggast. Några glada personer på torget hejar och highfajvar när vi kommer. Undrar hur många varv vi sprungit, men jag har tappat räkningen för länge sen.
Strax innan klockan 6 börjar löparna ansluta som ska starta sitt pass då. Fattar inte att det redan gått en timme. Vi har ju bara sprungit och snackat lite. Det är kul med lite fler personer på banan och vi chockar de nytillkomna med att byta varv. Alltså ni fattar, ANDRA hållet. Förvirringen är stor och vi kommer överens efter ett par varv att det förra varvet var bättre och byter tillbaka. Ordningen återställd.
Vid halvsju-tiden börjar jag spana in på Espresso House. Borde inte personalen börja komma nu? Sätta på kaffemaskinen liksom? Inte ett tecken på liv där inne.
Ett par varv senare dubbelkollar vi skylten på dörren som tydligt klargör att det ska vara öppet från klockan sju. Det ska nog lösa sig. Så länge roar vi oss med att göra en kupp och springa in framför buren och flasha våra snygga västar med texten Lonesome Runners på ryggen. Vi får lite pepp från Farah och springer vidare.
Vid kvart i sju tänds lamporna på Espresso House och vi börjar känna oss lugna. Ett par varv till och sen kommer den finnas där, belöningscappuccinon.
Det gör den inte.
När klockan slår 07.00 har vi ett varv kvar till 20 kilometer. Och för att det ska bli en enklare matematik för våra kilometersponsorer tar vi det varvet också. Avslutar med photoshoot utanför buren och ser oss själva på storbild i direktsändning. Det är inte varje dag man börjar med 15 seconds of fame.
Utanför kaffebaren står vi och skakar tänder. Skakar dörrhandtag. Personalen ignorerar oss fullständigt fastän klockan är tio minuter efter öppning. De ägnar oss inte en blick. När vi nästan frusit bort bankar vi på rutan och en yrvaken kille öppnar och säger att de öppnar åtta. Fast det står sju på dörren. Logiskt.
Men jag är inte den som ger upp. Nytt försök på annat ställe och sent omsider får vi belöningscappun. Då börjar tiden rinna ut. Jag har ju ett spinningpass att hinna hem till.
Klunkar i kaffet och skyndar hem. Inser att jag behöver prioritera: gröt eller dusch. Ett av de lättare besluten faktiskt…
Överlever spinningpasset också och nu sitter jag här. Lagom trött och hungrig, men med en härlig känsla i magen. Idag sprang jag in 20*120 kronor till Lonesome Runners insamling till musikhjälpen!
Tack alla ni som har sponsrat mig. Pengarna sätter in pengarna här!
Over and out. Nu soffan.
Inga kommentarer