Stockholm halvmarathon, 8 år senare

Idag håller jag tummarna för alla som tar sig an Stockholms gator. Och för att bedöva den värsta känslan av avundsjuka läser jag min race report från sist det begav sig.

Året är 2010. Mitt flytigaste år ever.  Året då allt händer. Det är året jag springer Ultraintervaller, cyklar till Umeå och persar på halvmarathon.

Det är i Stockholm jag persar. Jag vågar utmana mig lite extra och belönas med ett pers som har stått sig sen dess. 1.32.33 efter en sista kilometer i galen 4:10-fart. Jag läser race reporten och blir pepp. Pepp på att bli lite snabb i benen igen.  Men finns det ens en chans? 8 år senare med 8 år äldre ben…

Kanske är värt att testa? Berlin i vår kanske? För i Stockholm kommer jag ju inte vara i form de närmsta 25 åren. Det ligger ju alldeles för nära inpå Helsingborg marathon…

Avslutar med en utmaning för mina trognaste läsare: hur ser du på den översta bilden att den är från stenåldern? (undantaget att jag är 8 år slätare i hyn…). Det finns tre rätta svar. Prickar du alla tre vinner du en cappuccino om vi skulle ses någongång…