Vad tog åt mig?

Har en fantastisk morgon med sällskap. Springer omkring i norra Lund där jag bodde under hela min studietid.

Blir nostalgisk över gamla lägenheter, ICA-affären och öppna förskolan där jag hängde med äldsta tjejen.

Medan jag återupplever gamla tider uppdaterar vi oss på varandra, familjerna och gemensamma bekanta medan svettkranarna står på vid gavel. Men man får inte klaga på värmen, det är vi rörande överens om. Det är ju faktiskt ganska skönt!

Vi hamnar som av en händelse på kaffebar och avslutar med fika. Så som en löpardejt bäst avslutas. Sen ska jag ta mig hem. Och det är då det händer. Något flyger i mig.

Det är 19 minuter till tåget ska gå och väntan känns tråkig. Om jag skulle ta och springa till nästa station. Det är ca 3 km dit om jag hittar vägen. Det bör gå. Om jag inte blir kissnödig.

Utan närmare fundering börjar jag springa. Helt olikt mig handla på impuls. Utan att ha skrivit lista över för och nackdelar. Utan att veta om jag kommer att hinna. Utan vatten och nödproviant om det skulle skita sig. Och utan att ha kollat kartan. Dessutom med en latte och ett glas vatten i magen…

Jag blir såklart kissnödig men vågar inte stanna. Springer lite i kors istället och tänker på vädret… Vattenflaskan retsligt tom i handen. Tävlar mot tåget och är nöjd så länge jag ser spåret. Då vet jag att jag inte är vilse. Paniken varje gång jag hör ett tåg och lättnaden när det inte är mitt. Missar jag tåget  har jag en halvtimmes väntan i den fashionabla stadsdelen Gunnesbo. I 30 graders värme, utan vatten. Förlänger steget.

Studsar upp på perrongen med hela 3,5 minuters marginal. Jag hade ju för tusan hunnit ta en kaffe till…

Dagens inlägg är ett tips för dig som söker spänning i tillvaron.