Sommarlångpass Mölle-Helsingborg, eller längre…?

Man ska starta semestrar med stil, och det är jag världsmästare på. Årets semester kickade jag igång med ett sällskaps-långpass med start i Mölle. Frågan var hur långt man skulle orka i den tryckande värmen?

Vi är 7 stycken som möter upp på bussen från Helsingborg till Mölle. Totalt har jag nästan två timmars resa till starten men tänker att det är värt det. Har ju fortfarande oändligt med tid och sträckan sägs vara grymt vacker. Dessutom full med toaletter, glasskiosker, havsbad och vätskepåfyllningsmöjligheter. Lyxlöpning när den är som bäst.

Under vår första (och enda?) delsträcka till Helsingborg hinner vi med blodvite, koskådning, sandlöpning, och tillsägelser. Blodvitet står Olof och jag för. Han river sig på taggtråd och ser ganska hardcore ut. Jag gör ett platt fall framåt och ser inte alls lika cool ut:

Sanden är tungsprungen, och vi beslutar att ta oss upp på kanten av en golfbana för lite skönare löpning. Det hade kunnat resultera i mer blodvite. Golfarna blänger lite ondsint på oss men verkar inte intresserade av att sluta slå.

Tillsägelsen kommer dock inte från golfarna. Det kommer från gubbarna i hamnen där vi precis tagit ett dopp. Enligt gängse regler och förbud får man inte bada i en hamn. Det vet alla. Utom vi.  Vi kan liksom inte låta bli när vattnet är så nära. En efter en sliter av skorna och hoppar i. Inte ens jag kan motstå ett riktigt frestande grupptryck. Föga vet jag om hårda kanter under ytan, men jag ska bli varse…

Vi springer i 28 grader och svettas ymnigt. Min vätskeväst har snajsiga vita saltränder som moderiktigt matchar ränderna jag har i ansiktet. Men plötsligt tornar det upp ett knallsvart regnmoln över Danmark.  En dusch hade kunnat vara skön men regnet stannar kvar och svalkar danskar. Vi får bara ett par droppar, men trots den lilla mängden blir luften både fuktig och kladdig. Det känns som det inte finns ett uns av syre i luften. Det blir tyst i församlingen. Folk har nog med att andas…

Snacket börjar gå. Ingen ska fortsätta förbi Helsingborg. Där är det över och förbi. 31 kilometer får duga en dag som denna. Punkt. Fast först ska gå på marknad i Viken, snylta äppelmust av en försäljare, bada lite till och hinka cappuccino i målgång. Sen är det slut. Punkt.

Sista sträckan får folk feeling och börjar springa fort. Jag vågar inte gasa, för någonstans i bakhuvudet har jag börjat formulera en tanke på att det kanske inte är slut riktigt än ändå. Jag vet att jag kan gå bananas av cappuccino och hitta motivation fast det just nu känns lite småsegt. Jag garderar mig och låter de andra springa före.

Det är Helsingborg marathons målraka vi springer på. Jag kan den i sömnen och vet precis hur lång varje hundra meter känns. Det känns likadant nu. Jag vill bada.  Det vill alla andra också. Och det är ingen som är fin i kanten av sig. Klart man kan komma nybadad till Espresso House och göra stjärtmärken på deras stolar. Hur normalt som helst liksom.

Detta andra bad är lite kallare men fortfarande grymt skönt. Rena och fina går vi sista kilometern till kaffet, i förhoppning att hinna torka åtminstone lite.

Vi tror att vi ska sitta ute och därmed inte förpesta för omgivningen,  men hej, det har börjat regna. Vi bänkar oss i ett hörn och avnjuter en god fika. De flesta är bestämda på att hoppa av. Det är jag också. Ändå går jag och ”utifall-att”-kissar. Ändå fyller jag mina vattenflaskor. För att det är typ bra att ha.

Jag märker att Andreas gör likadant. Äter gel…

Ändå orkar ingen fatta beslutet. Ska vi fortsätta? Och i så fall hur långt?

Det är tågtidtabellen som fäller avgörandet. Det är en halvtimme till nästa tåg, och en urtråkig halvtimme att fördriva. Springer vi 11 km till Rydebäck kommer vi tajma nästa tåg perfekt. Beslut fattat.

Vi glider in på Rydebäcks station med 41,5 på klockan. Två siffernördar fixar inte sånt. Springer runt på parkeringen för att få till det där sista och är klara med fem minuters marginal till tåget. Precis så där så man inte hinner torka efter den där kallduschen man råkade ställa sig i för tre kilometer sen…

Ser framför mig det knallblöta sätet jag kommer att orsaka på tåget, men hade inte behövt inte bekymra mig. Det finns ingen sittplats. Bland festklädda folk står vi och trängs och jag undrar varför det inte finns ”reserverade”- säten för de som precis sprungit ett maraton. En liten löparskylt bredvid rullstolen och gubben med käpp hade ju varit helt genialiskt.

Så började jag min semester. Jag är bäst på att börja semestrar.

(Bilder lånade från mig själv, Richard och Andreas)