Mitt liv som hejarklack

Jag älskar att bli hejad på när jag springer. Få pepp och high-fives. Höra musik, koskällor, tamburiner och trummor. På dagens Malmölopp var det min tur att ge tillbaka. Och jag lyckades sådär…

Vi missar starten för att vi hamnar på fel sida om ett väldigt långt pridetåg. Det var ju innan start jag tänkte träffa löpare, mingla runt och sparka lyckosparkar. Men vi får tänka om, vi kommer aldrig hinna dit. Väljer ut en skuggig plats i en park dit löparna förväntas komma först om trettio minuter, och istället för att handla tamburin och preppa coola skyltar hamnar vi på en kaffebar. Såklart.

Utan tamburin och högtalare är händerna mitt enda klappredskap. Samtidigt som jag ska ta proffsfoton på alla jag känner. Att klappa på en mobiltelefon i plånboksfodral har två nackdelar: det låter inget och bilderna blir suddiga…

Ser täten som rejsar förbi. De flesta med lätta spänstiga steg men några som ser jätteansträngda ut. Löpsteg som baktunga älgar och ändå går det så fort. Hur är det möjligt? Klappar oss igenom hela startfältet, från snabbaste snabb, via allehanda bekanta, till de som tar sig fram i en mer modest fart.

Roligast är såklart att heja på sina vänner och bekanta. Att lura någon till ett hopp, eller få höra hur lat man är på sin parkbänk…

Tråkigast är alla man missar, som obemärkt lyckas smita förbi när man försöker fota en vattenmelon med löpare i bakgrunden…

Galet roligt är också att heja på svansen. De som kommer först, fast från slutet. De som har tid att möta blick och som skiner upp som solar för en ljudlös klapp på en mobiltelefon. De som börjar gå när 800 meter återstår men som får liv igen av ett litet ynka hejarop.

Att heja är kul! Men nästa gång ska jag ha bättre hejar-utrustning.  Vi får se vilket lopp det blir. SM100 km i Helsingborg ligger bra till. För då slipper jag springa…