Race report: winter cross run 2018

Säsongspremiären avklarad! Nu kan det bara bli lättare… 

Jag glömmer från år till år hur tufft det här loppet är. Hur jobbigt livet som motocross-motorcykel egentligen måste vara. Som löpare behöver jag ju bara överleva backarna en gång om året!

Jag har glömt bort att det är februari och att dubbade skor kunde vara ett klokt val. När jag ser all is blir jag helt överrumplad och vill jag nästan sätta mig i bilen och strejka. Fast det gör jag förstås inte!

Backarna är en nära-döden-upplevelse varje gång, men i år slipper vi den kladdiga leran från förra året. Istället bjuder 2018 års upplaga på frusen lera i form av knöliga traktorspår. Så där oskönt att fötterna börjar gråta redan någon kilometer in i loppet. Kanske gråter de också en smula för att jag i sista sekund tryckt ner dem i dotterns dubbade skor…

Eftersom hon precis gått i mål på korta loppet är skorna uppvärmda och klara.  Lite tonårig tåbira för att slippa stå på öronen är det lätt värt!

Jag kan liksom inte nog förklara hur branta backarna är och en bild visar inte hälften av upplevelsen, men ni får tro mig, det är helt crazy.

 

Ur familjestriden går Fredrik ut som vinnare. I faktiska minuter. Men resultat kan man vrida på:

Jag förbättrade mig med 4 minuter jämfört med förra året medan Fredrik  ”bara” förbättrade sig med 2:40. 1-0 till mig.

Jag kom på placering 10 och han på 35. 2-0 till mig.

Eller nått. Fast den sanna vinnaren är dottern. Placering 9 av 95 i korta loppet. Henne får man vara stolt att vara besläktad med. Fast nu måste jag börja träna. Annars får jag stryk snart….