Året som gick

Jag raketsammanfattade året redan den 6 december. Och med det försvann liksom syftet med det här inlägget. För hur mycket spännande kan man egentligen krama ur ett år?

Kanske ska jag istället fokusera på det jag inte gjorde.  Påminna er om att jag glömde fira bloggens tioårsdag och inte heller drog ihop den där löparhelgen jag drömt om. Men negativt tänkande har aldrig gjort någon lycklig!

Bloggen fortsatte sitt liv även 2017 och ett av årets mest kommenterade inlägg var ett inlägg om er. Mina bästa läsare. Gjorde ett försök att kategorisera min läsarskara och tror jag prickade in åtminstone några av er!

Jag fortsatte registrera min träning i Funbeat trots att jag allt som oftast funderade på varför. Men årssummeringen är svaret på allt. Så roligt att se vad man egentligen gjorde. Funbeat summerar mitt löpar-år så här:

Och jag vet att sommarstaplarnas glädje ledde till den stora oktobersorgen. Tältäventyr, Ultravasan och maratons bortom all rimlighet. Jag hävdar fortfarande att det var värt det. Och jag gläds åt att staplarna är på väg upp igen.

49 minuter löpning på en månad förtjänar nämligen ingen. Å andra sidan gav det mig tillfälle att träna allt möjligt annat. Att få lite träningsvärk i överkroppen som omväxling.

Jag har haft ett kanonår upplevelsemässigt. Jag har sprungit längre och mer. Regnat bort, frusit, njutit och druckit cappuccino.

Två av mina mest minnesvärda dagar tillbringade jag alldeles ensam. När övriga familjen var bortresta/jobbade såg jag till att boosta mig själv och unna mig hela dagar av löpning. Med målsättningen att hitta den vackraste vägen till godaste kaffet. Skåneleden mot Koppi i Helsingborg kan ha gått vinnande ur striden.

Man kan tänka sig att jag skulle dra i ultrabromsen inför nästa år. Att inte utmana skademonstret. Men jag vill springa långt och jag kommer att göra det igen. Med och utan tält. På asfalt och i skog. Ensam och i sällskap. Benet är på väg tillbaka. Och snart ska jag fira! Men inget hej innan bäcken.