Det var inte svårt att välj outfit till träningen i morse.
Jag är inte den som skryter om mina prestationer, men just den här kände jag för att basunera ut över hela världen. Eller åtminstone till de fem personer som masat sig upp för lite body pump innan tuppen…
Låter armar och överkropp jobba och vilar mig igenom benlåtarna utan vikt. Och när jag står där med den snyggaste tröjan i stan bestämmer jag mig: d et här är tishan som ska bryta min svit av samma kläder på varje Helsingborg marathon. Tre år i rosa, i år blir det turkos.
Ingen kommer att känna igen mig, men det är kanske lika bra där jag lufsar omkring längst bak i fältet. Eller kan denna kropp och maskin återhämta sig tillräckligt för en behaglig resa genom Helsingborg?
Den har i alla fall repat sig från i lördags. Här är min journal:
Lördag kväll: kan inte gå. Båda knäna gör ont och går inte att böja. 150 meter promenad känns som 150 KILOmeter. Kan inte vända mig i sängen. Benen hänger liksom inte med i rörelsen…Kan inte stava till maraton.
Söndag: får lyfta in benen i bilen. Haltar. Höger knä har lättat men vänster är kört. Löparknäfeeling. Upptäcker en vätskefylld blåsa under vänster ringtå. Ser ordentligt äcklig ut… Tanken på maraton om 13 dagar gör ont!
Måndag: trappor funkar igen. Uppför redan på morgonen, nerför kräver till eftermiddagen innan det känns bra. Börjar fundera på maraton…
Tisdag: går obehindrat. Blåsan spänner lite men knäna har släppt. Kroppen är en fantastisk mackapär. Repar sig själv när jag sover.
Till skillnad från löparskorna. Det var ingen höjdare att glömma dem i en påse två dagar…
6 Kommentarer
Hanna
22 augusti, 2017 kl 13:47Härligt att höra att du återhämtat dig så snabbt. Grymt bra prestation.
Anna
22 augusti, 2017 kl 21:40Tack! Reparationsgubbarna jobbar för högtryck! Imponerande hur snabbt man faktiskt blir människa igen :)
Susanne
22 augusti, 2017 kl 14:39Hahaha, underbart att läsa om din återhämtning! Och efter att ha läst Ida Nilssons blogg (https://www.runnersworld.se/blogs/idanilsson/index.htm) och hennes kommentar: ”Och allvarligt talat, även om jag inte har några fantastiskt vältränade armar, hur kan man få träningsvärk i handleden utav den extra vikten som klockan utgör?” känns det som att allt är möjligt efter en löpsträcka på 9 mil. Fattar du hur långt du faktiskt sprang i lördags?!?!? Och det är nu tisdag och du ”går obehindrat”. Det är rätt fantastiskt om du frågar mig…
Anna
22 augusti, 2017 kl 21:42Haha, skönt att läsa att det inte bara är vi vanliga dödliga som hade problem att röra sig i lördags! Träningsvärk i handleden har jag faktiskt aldrig haft, däremot hade jag det i biceps efter en iskall ultra i våras. Gissar att jag sprang och spände mig för att jag höll på frysa ihjäl! Och neeeej, jag har nog inte riktigt fattat hur långt jag sprang… nio mil känns ju långt i bil :)
Mari
22 augusti, 2017 kl 16:01Ja den där kroppen alltså!!! En manick utan dess like :)
Anna
22 augusti, 2017 kl 21:44Eller hur! En fantastisk pryl som förtjänar all tacksamhet!