Följt John…

Ibland springer jag och Fredrik tillsammans utan att säga ett ord. Det är liksom sällskapslöpning i sin ensamhet, och något av det bästa som finns. 

Vi tar bilen till Saxtorp. Vänsterbenet vill ha skog och nya barfota-trailskorna ska få fortsätta sin inskolning. Skogen är liten men stigarna oändliga. De tar liksom inte slut och i gyttret av stigar är det helt omöjligt att hitta.  Fredrik har tagit med karta och passar på att öva sina orienteringskunskaper. Själv ligger jag två steg bakom, blint stirrandes på hans röda skor.

Halvvägs in i passet frågar han om jag har det långtråkigt där bak, men det går ingen nöd på mig. Tvärtom njuter jag av att få värsta skogsrundan serverad utan att behöva tänka. Jag bara följer John. Eller hans röda skor.

Men även John kan trassla till det. Med ett par kilometer kvar är vi plötslig instängda i en kohage med befarade elstängsel runt om. Vi försöker ta oss till en väg men bromsas av björnbärssnåren Allan som river hål på byxor och ben. Till sist ser vi oss tvungna att korsa tomtmark. Blundar, håller för öronen och hoppas att ingen kommer utrusande med kvasten i högsta hugg.

Att följa John är 95% avkloppling och 5% spänning.

Sista två kilometerna sker i barfotaskorna. Det var längesen jag ägde ett par sockiplast men jag tror fasen de kändes så här! Fjäderlätt!