Vad man gör när dagen äntligen infunnit sig? När det återstår nio timmar tills familjen blir komplett igen och dottern äntligen kommer hem. Hur får man dagen att gå?
Det har varit 10 månader av saknad. Vi var laddade till tänderna för att träffa henne igår men flyget blev 30 timmar försenat. När hon ringde stod jag med ballongen halvblåst i mungipan och förberedde för hemkomsten som plötsligt inte blev av. Ett antiklimax av rang!
Men ikväll smäller det. 17.25 landar hon på dansk mark. Och jag försöker samla mig när hela magen bubblar, hjärtat slår volter, tankarna är helt ostrukturerade, fumligheten är ett faktum och kroppen bara inte lyder. Så många glas som åkt i backen på bara två timmar liksom…
Jag är ledig idag. Hade tagit ledigt för att spendera dagen med tjejen som nu alltså inte ännu har kommit. Därför går tiden extra sakta. Planerar ett långpass för att sätta sprätt på två timmar. Sen har jag bara sju kvar att fördriva. Gissar att minst sex av dem kommer att tillbringas framför denna bild:
Andra bra tips på att döda tid mottages tacksamt!
9 Kommentarer
Nina
9 juni, 2016 kl 11:36Åh så härligt att du får hem henne igen ♥
Anna
10 juni, 2016 kl 07:57Det var helt fantastiskt. Pirret i magen, tårar som sprutar. Och det underbara i att allt kändes precis som vanligt!
Nina
10 juni, 2016 kl 08:43❤️
hopihopi
9 juni, 2016 kl 13:18Mitt tips är att ta tag i nån syssla man tänkt göra länge. Städa garderoben, sortera fotoalbumet, tvätta fönster…
Anna
10 juni, 2016 kl 07:58Jag vågade inte det. För jag hade slängt ut allt på golvet och inte hunnit få in det igen… Men tiden gick oväntat fort faktiskt. Nästan så att det blev stressigt där på slutet!
Cecilia
9 juni, 2016 kl 13:56Ja men vad gör man i så många timmar och dessutom har längtat ihjäl sig? Jag kan tänka mig att inget blir gjort, bara sitta av tiden hahaha
Det måste vara en lycka att få hem henne efter så lång tid!!
Anna
10 juni, 2016 kl 08:01Tiden bara försvann! Sprang en runda. Och med efterföljande obligatoriska selfie-tagning och dusch hade halva dagen gått… Nästan så det blev stressigt med de sista detaljerna :)
Mari
9 juni, 2016 kl 20:33Åh, vilken lycka <3
Anna
10 juni, 2016 kl 08:02Den känslan att äntligen träffas igen! Den var nästan värd 314 dagar. Vilken fantastisk grej. Pirr i hela kroppen liksom! Nu väntar man bara på att hon ska vakna får man får prata mer!