Jag var solskenslöpare i många år. Tog löp-uppehåll mellan oktober och april och fick börja om varje maj… Jag vet att det är fler som gör likadant. Kryper inomhus ett halvår, i bästa fall till spinningcykeln men kanske lika ofta till soffan? Och det är synd. För man missar häftiga upplevelser.
Dagens pass bjöd på hysterisk motvind och ett ihärdigt regnpiskande i ansiktet. En känsla av hopplöshet men ändå så häftigt att jag inte kunde låta bli att skratta. Hey, det är ju i det här vädret man verkligen känner livet i sig. Som Madicken skulle ha sagt.
Genom att springa även när kalendern passerat september kan man förutom det piskande regnet få njuta av lera och smuts i mängder. Eller snö upp till knäna och istappar i ögonfransarna. Andra saker som väcker barnasinne och gör underverk för humöret.
Och solen finns. Även på vintern. Och kanske är det trots allt DET löpvädret som är det allra bästa. Bättre än en svettintervall i plus tjugosju. Våga vägra vintervila.
27 Kommentarer
Mia
13 november, 2015 kl 15:31Vinterlöpning är fantastiskt, men jag vill gärna ha en sådan där vit och gnistrande vinterdag ;) Göteborg i noveber bjuder idag på hällren, men jag kommer såklart att kuta en sväng ändå. Kommer ihåg en vinter när det var så kallt att varenda litet hårstrå i ansiktet fick en ispärla på sig (även på ställen där jag knappt visste att jag hade hår). Såg ut som en jultomte!
Anna
13 november, 2015 kl 16:17Gissar att Göteborg och Skåne är ungefär lika humoristiska på vintern. Tur att jag har tillgång till lite norrland över jul :)
Andreas
13 november, 2015 kl 15:48Några dagar den här veckan har de varit varmare än va de va på midnattsloppet. Helt tokigt!
Anna
13 november, 2015 kl 16:18Ja det är helt galet. I juni hade vi 13 grader som standardtemperatur och nu glassar man omkring i 14-15…
Matsdotter
13 november, 2015 kl 16:17Det är ju när man har varit ute och sprungit i dåligt väder som man mår som allra bäst efteråt :) Så härligt att få springa i regnet ändå!
Anna
13 november, 2015 kl 16:18Eller hur. Regn är den grymmaste känslan. Knepet är bara att hitta den tid då det är uppehåll när man startar, sen får det regna hur mycket det vill:)
Träningsblogga-Ida
13 november, 2015 kl 16:31Hear hear!
Dels är det något magiskt med att springa på vintern, man liksom känner att man lever (och det kan ju vara magiskt även i regn, men ännu mer i gnistrande snö) och dels så skulle jag aldrig våga ta uppehåll över vintern. Sjukt tveksam till om jag skulle komma igång igen sedan :O
Anna
14 november, 2015 kl 12:16Och även om man kommer igång så måste man ju börja från noll. Skit-trist ju!
Träningsblogga-Ida
14 november, 2015 kl 12:21Exakt! Ovärt!
Rund är också en form!
13 november, 2015 kl 18:44De är de där extrema rundorna man minns allra mest!
Kommer fortfarande ihåg när jag sprang i strandkanten för 2 år sen. Det var storm och det regnade i sidled, IN I MITT ÖRA…?! Vilket dessutom resulterade i yrsel och dålig balans. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tror jag gjorde både och…. Haha! :-D
Anna
14 november, 2015 kl 12:17Det intressanta är att man (eller i alla fall jag) ofta börjar skratta när det blir tillräckligt sjuka förhållanden. Det känns coolt och hårt att vara ute och stångas när andra stänker ner en med bilen liksom. Gråta har jag bara gjort en gång och det var när jag mötte vildsvin. Då var jag inte så kaxig…
hopihopi
13 november, 2015 kl 20:35Vinterlöpning kan vara härligt när det är snö och solsken, tyvärr blir det inte mycket av sån vinter där jag bor. Det är mest regn och slask, fast ibland kan vädret överraska med en fin dag och då ska det minsann löpas ?
Anna
14 november, 2015 kl 12:19I snö och solsken är det härligt på ett sätt. I slask och blask är det härligt på ett annat sätt. Älskar båda!
Kicki
13 november, 2015 kl 21:49Vinnarbilden! Grattis!
Tittade ut genom fönstret idag innan hemgång från jobbet och tänkte att jag var lyckligt lottad som har vilodag idag. Men så öppnar jag dörren, går ut och känner den fuktiga luften, höstdoften och det pirrar till i benen av spring! Idag var det tufft att vila! Imorgon bitti får jag springa igen! Längtar!
Anna
14 november, 2015 kl 12:20Tack! Fast det var ju inte jag som tog den så jag får dela med mig av vinsten:) Tycker den är grymt cool! Ibland är det tufft att vila, skönt att du får rasta benen idag igen. Hoppas du får det väder du är sugen på!
Ingmarie
13 november, 2015 kl 22:32Vintervila skulle jag nog aldrig göra frivilligt men däremot vila från vintern. :-)
Anna
14 november, 2015 kl 12:21Ja, den kan jag också vila från. Har du bestämt tillflyktsort? Blir det USA? Eller Thailand?
Nina
14 november, 2015 kl 08:33Som flera andra redan sagt: det är de ”väderstinna” rundorna man minns mest och det är också efter all motvind, allt regn i örat och snö ända upp i grenen, som man verkligen känner sig upprymd :D
Anna
14 november, 2015 kl 12:21Och hagel som gör så ont att man inte kan titta. DET är humor på hög nivå! :)
Mari
14 november, 2015 kl 08:36Det är lite det som är tjusningen med löpning tycker jag, att en får så många olika förhållanden att njuta till. Löpbandet känns långt borta för mig.
Anna
14 november, 2015 kl 12:22Löpbandet är på Löplabbet :) I övrigt är det ute som gäller för mig också!
Emmi - explorista.se
15 november, 2015 kl 13:23Åhh, visst är det skönt! Kylan, regnet och allt annat riktigt oväder gör ju att det känns lite extra bra att springa – både för upplevelsen när man väl är ute, för den sköna duschen efter och nöjdheten när man väl är hemma och myser i soffan.
Anna
16 november, 2015 kl 13:57Ja det slår allt! Aldrig känner man sig så levande och stark. Aldrig är soffan så gosig och filten så varm som när man väl kommer in sen. Älskar känslan !
J.
15 november, 2015 kl 14:04Nu har jag visserligen lagt löpningen på hyllan helt och hållet till förmån för annan träning, åtminstone i nuläget, men jag gillade att jag kände mig så HÅRD som sprang på senhösten och vintern. När andra packade ihop sig till löpbanden fortsatte jag med icebugs och trippellager kläder och allt möjligt. Var aldrig särskilt snabb men jag sprang åtminstone året runt – och vad LÄTT det kändes sen när snön och isen var borta!
Bästa minnet var när Stockholm drabbades av total snökaos och allt stannade. På Lidingö där jag bor var all busstrafik inställd så folk gick över bron i långa led. Själv sprang jag hem från jobbet på oplogade gator, mekkigt men härligt!
Anna
16 november, 2015 kl 13:59Ja det är en hård, rå och cool känsla att möta rusket. Älskar den. Kan tänka mig att det är en fin känsla att springa när inte ens bussarna går. Ingenting-kan-stoppa-mig-feelingen-liksom!
Roger
17 november, 2015 kl 00:38Jag började springa oktober 2013. Tror inte att jag skulle fortsatt om det inte var för den härliga höstnaturen i skogen. En friskhet helt enkelt. Då körde jag på varje dag i ett par månader, sen var jag fast. Och sen längtade man ut även fast det var kolsvart i vildsvinsskogen ;) Alla stubbar blev djur av olika slag som satt i snön och tittade. Härdande på sitt vis. Nu ska jag ändå införskaffa pannlampa… I vilket fall är det när sommarn är slut som det spritter mest i benen för min del, och nu kommer snart ett par inov8 212, då jag blivit lite biten av trailhunden :)
Anna
17 november, 2015 kl 10:21Och jag blir så rädd för de där fantasidjuren att klockan visar helt galna kilometertider när jag försöker springa ifrån dem. För att inte tala om pulsen som går upp i röttt när det rasslar till i löven…