Fredrik springer inte. Han är cyklist. Hans ben är ömtåliga som bomull och en lufs-runda runt kvarteret ger träningsvärk för resten av veckan. Ändå smäller han mig på fingrarna när det är dags för lopp. Sätter fart som värsta raketen och rastar mig med över tre minuter. Jag har inte en chans.
Låtsas vara glad… men hur kan man vara annat än småsur?
Är otaggad innan start och sugen på att ta det lugnt. När startskottet går är det ändå svårt att inte dras med. Håller ansträngningen hyfsat under kontroll hela vägen även om benen stumnar lite i vissa av backarna. Känner mig stark på de flacka partierna och ibland hittar jag den där maskinfeelingen. I mål är jag nöjd. Jag slog min tid med två minuter från förra gången och landar på en åttonde plats. Sen träffar jag Fredrik och inser att han har gjort potatismos av min tid. Och plötsligt är jag inte så himla nöjd längre…
Fredrik och jag har olika motorer, han är raketen och jag är traktorn. Yddingeloppet mäter 12 km och där behövs lite raketmotor. Min traktormotor lämpar sig bättre för längre sträckor. Frågan är var gränsen går. På vilken distans kommer vi samtidigt i mål? DET är en spännande fråga värd att ta reda på. Han har slagit mig på Lidingö (30 km) men aldrig på marathon, där har jag typ 25 minuter tillgodo.
Finns det några 35-kilometerslopp? Jag måste ta reda på svaret…
16 Kommentarer
Rund är också en form!
25 oktober, 2015 kl 15:45Om du har en traktor-motor har jag en liten leksakstraktor-motor…!! Haha! Ännu långsammare, men förhoppningsvis håller den ett tag…. ;-)
Anna
25 oktober, 2015 kl 19:25Leksaksmotorer håller länge. Det är bästa sorten!
Fredrik
25 oktober, 2015 kl 18:49Inte är du förnedrad. Tror att du underskattar mig. Har ju faktiskt orienterat en handful gånger i höst ;)
Anna
25 oktober, 2015 kl 19:23Om man jämför våra placeringar i dam resp herrklass (i % av resp startfält) är jag fyra gånger bättre än du. Smaka på den :) Du får nog börja orientera lite mer…
Ann-Sofie
25 oktober, 2015 kl 20:31Ha, ha ni är ju helt underbara?
Kram
Frida
25 oktober, 2015 kl 20:24Hamnade här av en slump. Du är grymt bra Anna! Jag har också sprungit loppet idag och fick sällskap av Anne (7-11 km) som också körde mama bort camp med dig som tränare 2010 när våra grabbar var små. Det var det som fick igång oss att börja träna efter första graviditeten. Du är en fantastisk inspiratör!!! Heja!!!
Anne
25 oktober, 2015 kl 20:51Kul, jag hamnade också här av en slump (eller så letar jag kanske lite efter resultatlista från loppet, jag som så bestämt hävdat att jag inte bryr mig om tiden ?). Kul att träffa dig idag Frida och kul med påminnelsen om mama boot camp! Tack för den, Anna!
Anna (orka mera)
26 oktober, 2015 kl 11:00Haha, resultatlistan är ju halva nöjet med att springa :) Jätteroligt att ni är igång och springer. Hoppas vi ses på något annat lopp!
Anna (orka mera)
26 oktober, 2015 kl 10:58Nämen oj vad roligt! Kul att ni är i gång och springer båda två! Bra jobbat!
Andreas
25 oktober, 2015 kl 20:27?
Daniel
25 oktober, 2015 kl 21:13Jag så er båda ute på banan. Måste säga att du springer betydligt snyggare! :)
Fredrik
25 oktober, 2015 kl 22:23Jag är rädd att jag inte kan neka till detta. Men, eftersom ”fort, med fel” är motto som jag bär med mig i livet så känns det trots allt helt ok ;-)
Daniel
25 oktober, 2015 kl 22:31Haha!
Anna (orka mera)
26 oktober, 2015 kl 10:54Tack för den Daniel. Jag visste att jag var bäst på nått :)
Mia
26 oktober, 2015 kl 06:21Jag blir förnedrad typ jämt… Fast vi är precis samma som er. På sträckor upp till milen har jag inte en chans, på halvmaran har jag (än så länge) övertaget med några sekunder och Ola skulle ALDRIG springa marathon eller längre. Så jag övertalar mig att jag är hårdast ändå. Det är den stora bilden som räknas, inte enskilda korta lopp :)
Anna (orka mera)
26 oktober, 2015 kl 10:56Ägnade kvällen åt en massa statistiska beräkningar och räknade ut att han borde springa på 46 minuter för att motsvara min tid om man tar hänsyn till kön och placering i resultatlistan…. Alltså var han dölångsam med sina 51…